ROMA CLUB SVEZIA

Vivo di Roma - undici storie di passione giallorossa,

Francesco Totti…en romanista sen alltid.

”Givetvis. Innan varje annan sak…”

Berätta om första gången med den där tröjan…

”Det var en enorm känsla första gången som jag gick in på planen på Olimpico. Jag var 16 år och tills för lite sedan hade jag varit bollkalle längs planen. Jag var ett barn, och liksom alla barn beundrade jag fotbollsspelarna som om de var idoler.”

Och i det ögonblicket, förberedde dig du på att bli en idol…

”Jag kommer väl ihåg det ögonblicket…med den där tröjan på mig: jag tycker mig fortfarande kunna höra det öronbedövande ljudet som kom utifrån tunneln där lagen gick in. Känslan växte ännu mer när il mister sa till mig att gå in på planen. Sen när jag väl gått in var allt relativt enkelt.”

Innerst inne så känner sig varje romanista olik vilken annan tifoso som helst…med stolthet. Vad har du fått för uppfattning om il tifoso giallorosso under de här åren?

”Il tifo giallorosso är otroligt. Den som aldrig har sett Olimpico fullt av folk, flaggor, färger, ljud, vet inte vad den missar. Vid det här laget har jag varit runt på jättemånga arenor och i många städer, men jag har aldrig träffat på något som är jämförbart.”

Det är sant att även stora skådespelare, politiker, musikanter blir känslosamma när de pratar om fotboll, och om dig; det är som om de blir barn på nytt…

”Men, du vet…enligt mig så är det speciella med en tifoso della Roma ironin som han(/hon) möter även de svåraste situationer med, även det är ett signum i sig, liksom den villkorslösa kärlek han lyckas att förmedla.”

Hur känns det att vara Roma’s ”slutliga” bandiera (flagga/symbol)?

"Det är härligt att känna sig viktig för ett lag, och att vara en bandiera för Roma är en dröm för en som är romano och romanista som mig. Det är dessutom mycket svårare i den moderna fotbollen än förr i tiden, eftersom professionismen är mycket bittrare idag. Det betyder att man alltid har stridit i ett lag, att vara identifierad med själva det romerska konceptet, det är för mig den maximala äran."

(fri översättning)


Un bandiera - whether you like it or not, Diamanti.

/Sandra Rydh

Blir det några backar? Stannar Danielino? Vad stannar utköpsklausulen på? Vilka fler spelare ska de chockrosa-med-en-helt-bisarr-stjärna köpa? Det blir en lång dags färd mot natt.

/Fredrik Tejler

Jag gissar att många av er har varit i La città eterna en eller flera gånger,
och kanske är ni lika förälskade som mig i Trasteveres gränder,mäktiga Foro Romano,Lungotevere...och så världens vackraste lag förståss.
Men det är väl ganska givet just i det här sammanhanget.

Hursomhelst så finns det såklart en hel massa guideböcker om Rom - de flesta handlar om de klassiska sevärdheterna samt restauranger som ingen som känner staden tillräckligt väl äter på.Personligen är jag inget större fan utav den här typen av böcker utan föredrar att lära känna ställen på mitt eget sätt (att gå vilse i Testaccio's utkanter i 2 timmar för att till sist hamna på en enkel liten bar med godaste spaghetti al pomdoro har sin tjusning det också).
Dock så finns det undantag - 100 % Roma är ett sådant.



Jag kom över Ove Torgny's lilla bok av en slump strax innan jag flyttade till Rom för första gången för 4 år sedan och har läst den ett otal gånger sedan dess, inte minst när saknaden av världens vackraste stad blivit alltför stor.

En del klassiska sevärdheter nämns men framförallt så blandas fantastiskt vackra bilder med poetiska beskrivningar av kända & okända platser,historiska fakta och diverse kuriosa.
En störtskön blandning helt enkelt - och finfin läsning,både för er som aldrig varit i Rom förut och för er som tycker att ni känner staden ganska väl. Att det alltid finns nya platser att upptäcka - med eller utan Torgny's hjälp - säger väl sig självt.

Om intresse finns så tänkte jag ev sätta ihop en personlig liten (eh dai vem försöker jag lura,det lär bli en halv uppsats) Romguide så småningom men för övrigt så rekomenderas alltså 100 % Roma starkt.


Och ja ett av kapitlen heter givetvis "Fotbollsfeber med Roma".

/Sandra Rydh

Jag har alltid varit lite svag för Bologna. Jag är inte riktigt säker på varför. Kanske beror det på att barndomshjältarna Ingesson & Andersson spelade i klubben. Kanske beror det på att jag har besökt staden flera gånger, bl.a. firade jag en högskoleexamen i Bologna för ett par år sedan. Kanske för att Carlo Mazzone, en personlig hjälte, har tränat klubben två gånger. Eller kanske beror det t.o.m. på den där smått traumatiska berättelsen jag fick höra från min far när han avslöjade för sin då tonårige son att han blev till i Bologna. Made in Italy, som jag brukar beskriva mig själv. 

Oavsett vilket har jag alltid haft ett gott öga till staden, och därmed även klubben. Men den här veckan har de gjort allt för att förstöra min goda relation till Bologna. Först ut med att attackera talismanen Totti var ju som bekant Diamanti (läs Sandras inlägg nedan), och efter matchen ville Raggi inte vara sämre själv.

På väg ut mot spelarbussen vandrar en upprörd Raggi förbi alla journalister. En journalist från Bologna frågar honom hur det är med hans skada: ”Det gör ont i ankeln. Fråga den där skithögen Totti om varför”*. Tystnad följer bland de trettiotalet närvarande journalister, vilket snart vänds till ilska. ”Vad sa du?”, frågar någon, varpå Raggi repeterar: ”Ja, den där skithögen. Har ni problem?” Alla journalister på plats är ju inte nödvändigtvis objektiva, utan många representerar nätsidor, radiostationer och tidningar som bara handlar om Roma. Det ska därför ha blivit rejält upprörda känslor, varpå Raggi i all hast ska ha förts bort av en Bologna-representant.

Ingen film eller några bilder finns från meningsutbytet, men rapporten ovan är från Corriere dello Sport. Bolognas version är att Raggi ska ha uttalat sig lite väl hårt när han talade med sin far per telefon efter matchen, och att han även känt sig ”verbalt attackerad” av romerska journalister.

Raggi behövde ju byta på tilläggstid efter en närkamp med Totti. Repriserna visade att det knappast varit något fult tilltag från vår kapten. ’Er Pupone’ har för övrigt varken kommenterat Diamantis eller Raggis utspel. Kanske lyssnade han trots allt på Baldini som innan säsongen ville att han skulle fokusera på fotboll och inte vad som händer utanför plan.

* Den exakta frasen Raggi använde var ’merda di Totti’, d.v.s. ungefär ’skithögen/idioten Totti’. Om ni någon gång vistats på en italiensk fotbollsarena så har ni garanterat hört ordet ’merda’. Men vi kanske får anledning till en lektion i italienska svordomar framöver.



/Erik Carenholm

Efter 1 – 4 på de två senaste matcherna så kan det vara bra att påminna sig om två saker:

1. Rom byggdes som bekant inte på en dag.
2. All stor konst bygger på att utövaren till fullo behärskar grunderna. Innan Pablo Picasso började mixtra med kubismen så kunde han måla enkla och realistiska porträtt. Innan man ger sig på att göra sushi bör man kunna koka ris. Samma enkla regler gäller såklart även i fotboll.

/Fredrik Tejler

Antonello Venditti - mannen bakom "Roma Roma" & "Grazie Roma",
två mästerverk som alla romanisti känner till - övrig kommentarer är överflödiga.
Annat är det kanske med hans andra låtar, "Notte prima degli esami" (natt innan proven) tex.

"...notte di sogni, di coppe e di campioni..."
(natt av drömmar, om cuper och om mästerskap)

Som nämndes i den lilla introduktionen häromdagen så medverkade jag för något år sedan i svts ”Vem vet mest?”, i pulpeten bredvid mig stod under inspelningen en herre som berättade för programledaren att han hade jobbat med Maradona – och i Roma. Ungefär där spetsade jag öronen ganska rejält, som ni kanske kan tänka er. Efteråt gick jag fram till honom och sa något på italienska (kommer ärlig talat inte ihåg vad, men ciao come stai känns väl inte helt otroligt), och han svarade med ett leende.

Sen var det två deltagare som stod och pratade en ganska lång stund i loungen, jag överlycklig över att ha träffat på någon som varit så nära Roma, Anders (jo det är så han heter) över att få prata med en annan svensk romanista. Det visade sig ganska snabbt att vi båda varit ganska upprörda över att inte, som planerat, få bära Totti-tröjor i sändning (svt och deras himla reklamregler…) – och ungefär där blev vi väl goda vänner.

 För ungefär ett år sedan skrev jag en b-uppsats i italienska (om Roma givetvis) och gjorde då en intervju med Anders. Eftersom den gjordes helt på italienska så följer här en fri översättning till svenska, ibland låter det kanske lite knas eftersom det inte är helt lätt att (direkt)översätta alla uttryck men håll tillgodo: 

Anders Thorsson kom till Rom 1981, och fick nästan direkt jobb på en privat klinik eftersom svenska sjuksköterskor på den tiden hade ett väldigt gott rykte. Även om han bodde i Rom så tog det några år innan han insåg hur mycket ett av hans nya stads lag var älskat: ” jag hade inte förstått lagets betydelse innan jag bevittande firandet i mitt område i Rom, som på den tiden var Ponte Milvio, efter att de vunnit scudetton i maj 1983. Det fanns inte ett hörn i området som inte var målat i gult och rött. Efter att ha förstått betydelsen föddes min kärlek för det här laget.”.

Efter att ha spenderat ytterligare lite tid i den eviga staden så träffade Anders en annan svensk som på riktigt introducerade honom i den romerska fotbollens värld. ”Min ”historia” med Roma började, så som det så ofta sker i Italien, av en ren tillfällighet, efter ett möte med tränaren Nils Liedholm” säger Anders, som under perioden 1988-89 var Roma’s fysioterapeut under Gaetano Collucci. ”På svenska ambassaden presenterade Liedholm mig för Riccardo Viola, son till president Dino. Jag hade nyss introducerat en ny cirkulations terapi, kallad vakumterapi, i Italien och jag fick möjligheten att prova den på några skadade spelare. Den blev framgångsrik och mycket uppskattad av spelarna.”

Anders tycker det är svårt att beskriva atmosfären i laget under den perioden, men bekräftar att ”som alltid – desto mer du vinner desto mer höjs moralen och med Liedholm så vann man en hel del…”.  Om ”il Barone” säger Anders ”han var en man född 1922, och fåordig – han ville visa saker på fotbollsplanen, inte med ord, vilket var ganska otypiskt i en romersk miljö där man mycket ofta gör tvärtom. Det är därför det är ännu mer överraskande hur han blev älskad i den miljön, än idag anses han av många vara Romas största tränare.”


Nils Liedholm tillsammans med Carlo Ancelotti

När det gäller alla spelare som han arbetat med så nämner Anders många som han tyckt extra mycket om: ” […] från Paolo Roberto Falcao till Roberto Pruzzi, Giuseppe Giannini, Aldair och Rudi Völler. Kanske var Pruzzi och Völler de mest utmärkande spelarna framåt – Aldair och Falcao där bakom. Rudi Völler gjorde intryck på mig genom att förbli väldigt ödmjuk trots sin skicklighet och hunger som spelare”. Bortsett från de rent fotbollsmässiga kvalitéerna, så är Anders’ favoritpersonlighet helt klart Bruno Conti: ”Han är född i den lilla orten Nettuno sydväst om Rom och förblev sin ort trogen, bortsett från något år när han spelade i Genoa. Med sin ödmjukhet är han en verkligt imponerande person som aldrig glömmer vart han kommer ifrån, och som än idag är sin tröja trogen.”

Völler,Conti & Giannini back in the days.

När det kommer till en annan av hans favoritspelare, capitano Francesco Totti, säger Anders följande: ”bara den som har varit en av 75 000 åskådare på Stadio Olimpico, sett laget vinna en minnesvärd match – sjungandes ’Roma Roma Roma’ – kan förstå vad kärlek för ett lag och kärlek för en spelare betyder. Det gör det omöjligt att beskriva i ord.”


C'è solo un Capitano.

På frågan om han har någon teori om vart ”la magia”, magin, i Rom kommer ifrån svarar Anders: ”När laget föddes 1927 i Testaccio, ett område med hantverkare och arbetare, fanns det ett behov av att, i fattigdomen, ha något att älska, villkorslöst. Kanske kan det vara en förklaring?”. Blickandes mot framtiden avslutar Anders: ”Dagens Roma älskar man så som man älskade då, villkorslöst. Den ekonomiska verkligheten idag (mars 2011) är det som kommer att avgöra framtiden för vårat Magica Roma”.

Som ni alla vet så har det hänt en hel del i Roma sedan den här intervjun gjordes. Anders & jag har ofta kontakt via facebook och har således hunnit diskutera en hel del fram och tillbaka om både det ena och det andra. I höstas handlade det mest om tålamod, om hur lång tid Enrique skulle få på sig…på senare tid såklart en hel del tankar om De Rossi och ett visst kontrakt, och givetvis il capitano: ”Jag slutar aldrig att fascineras av vår kapten. Nu är siffran 211 – och det kommer inte sluta där…” skrev Anders häromveckan. För att slutligen nämna något ännu mer aktuellt, och inte lika livat, så var kommentaren på den inte så vackra matchen i tisdags följande: ” Beh ’you can’t win them all..” som man säger i England; det som slår mig allra mest – ännu mer än resultatet – är att laget mentalt inte klarar av att komma tillbaka i matchen efter den katastrofala inledningen. Och efter det (jättevackra) 2-0 verkar det som om de inte längre vet vad de ska göra. Givetvis är inte Juventus Cesena, men jag saknar den mentala stabiliteten…”.

Grazie Anders.

/Sandra Rydh

Det kan inte ha undgått någon att Daniele De Rossi har varit mannen på allas läppar i il Mondo di Calcio. Mer eller mindre kryptiska uttalanden har kommit från både huvudpersonen själv samt från diverse representanter för klubben. Ena dagen har det sagts att saken är mer eller mindre klar. Det ryktades om att DDR skulle signera ett nytt kontrakt på innerplan inför matchen mot Juventus. Andra dagar har det snarare indikerats att DDR nog visst kommer att ta sitt pick och pack och bytta gulrött mot ljusblått. Huvudpersonen själv har slagit någon form av fantastiskt världsrekord i vaghet.

DDR är en av världens bästa fotbollspelare. Han förtjänar att spela i de största matcherna och lyfta de tyngsta bucklorna. Hittills har han bara vunnit Coppa Italia en gång och Supercupen en gång. Jag förstår att han är väldigt sugen på att vinna lite tyngre titlar. Vem är inte det?

Folk i min närhet säger ibland att spelaren DDR är för bra för klubben Roma, att han måste flytta för att nå de höjder som han tveklöst har kapacitet för att nå. En del av mig (hjärnan) brukar ge dem rätt. DDR har gett så mycket till vår klubb att han någonstans har rätt att undra vad ”nya” AS Roma kan ge tillbaka till honom. Någonstans så tänker jag mig att frågan om det ”nya” AS Roma har potentialen att nå de största scenerna är något DDR brottas med just nu. Om dagens AS Roma inte kan ge honom möjlighet att vinna titlar så kanske han måste se sig om efter en klubb som kan leverera de möjligheterna.

Det finns en helt annan del av mig (hjärtat) som resonerar på ett helt annat sätt. Det är ytterst få fotbollsspelare som har fått förmånen att spela för vårt AS Roma har på många sätt vunnit högsta vinsten. Våra drömmar är deras vardag. Att fira ett mål framför ett sjövilt Curva Sud är liksom något de faktiskt gör lite till och från. Jag kan inte förstå varför någon skulle byta allt det för att ta värvning i Sheikh Mansour bin Zayed bin Sultan Al Nahyans främlingslegion.

Om vi försöker att se den uppkomna situationen i ett vidare perspektiv och analysera vad det säger om vår klubbs plats i den globala fotbollshierarkin. I brittisk fotbollspress så brukar man tala om att fotbollsklubbar antigen är selling clubs eller buying clubs. Antingen säljer man sina stjärnor eller så köper man in nya vid behov. Vilka av dessa klubbar som är mest inflytelserika är uppenbart. Om Roma skulle förlora DDR, en av sina största stjärnor och framtida kapten, så står det klart vilken typ av klubb Roma för tillfället är. Det skulle också påverka det amerikanska projektet negativt. Vad säger det om framtiden om inte ens firma Baldini-Sabatini kan förmå DDR att stanna? Är vi fortfarande kvar på ruta ett?

/Fredrik Tejler

Den alltid läsvärda Malena Johansson har skrivit klokt om Daniele De Rossi här.

Vissa dagar - kanske sådana som den här - känns det som om att man måste ta fasta på orden på den här mannens halsduk.
Chi tifa Roma non perde mai
Testa in alto - huvudet högt -  romanisti!

/Sandra Rydh

1951 åkte Roma ur Serie A för första och enda gången. Trots att man vann mot klara ligasegrarna Milan i sista omgången den 17:e juni, så vann konkurrenten Padova mot Napoli och räddade sig kvar. När nyheten nådde Renato Rascel, skådespelare och tifoso romanista, så höll han på med en föreställning vid Teatro Sistina vid Piazza Barberini i Rom. Han avbröt föreställningen och yttrade kanske de mest kända orden i Romas historia:

“Signore e signori, da questo momento la Roma è in serie B. Ma la Roma non si discute, si ama. Sempre“.

"Damer och herrar, från denna stund är Roma i Serie B. Men Roma diskuterar/ifrågasätter man inte, man älskar. Alltid."

Den första Roma-halsduk jag köpte år 2001 hade det mottot på. Men för mig har det aldrig riktigt stämt. För mig är en del av supporterskapet just behovet av att diskutera, ventilera, fantisera och kritisera. Jag har gjort det på pubar, på italienska arenor, i forum, som skribent på SvenskaFans och inom RCS. Och nu blir det dags att göra det i bloggformat också!

Den här bloggen kommer självfallet att beröra Roma Club Svezia, då det är i rollen som representanter för föreningen vi bloggar. Men huvudfokuset ligger på Roma och allt som har med det att göra. Det lär handla om allt från resereportage, historisk kuriosa, matchreflektioner, träningsrapporter, sånglektioner och spelarktitik. Vi är inledningsvis tre personer som kommer skriva, och vi hoppas kunna bidra med något till de redan fantastiska bloggar som finns om Roma på svenska.

---

Det här är förstås inte den roligaste dagen att börja blogga på, med en 0-3 förlust och en hemresa från Turin med svansen mellan benen i färskt minne. Jag ska inte nämna det som hände på plan, det vill vi knappast diskutera, men det som hände runtom på läktarna var desto mer intressant. Vi såg en röststarkare Juventus-publik än vi någonsin sett tidigare på en ny fräsch arena, vi såg en tystlåten, reglerad och extremt liten skara bortafans, och även om jag själv inte såg honom i min sändning, så ska en amerikansk ägare (DiBenedetto) ha suttit på hedersläktaren och tittat på. Det är tre saker som den här bloggen lär få stor anledning att återkomma till i fler inlägg.

---

Men först ska vi kanske ta och presentera oss? Vi är tre som inledningsvis kommer att bidra med texter till bloggen, men är du intresserad av att bidra med texter, tankar eller designhjälp är det bara att höra av dig! Först ut, Erik Carenholm:

Jag heter då Erik, är 25 år ung och är ordförande för Roma Club Svezia, norra Europas största Roma-förening (eventuellt den största utanför Italien, men det har vi ingen statistik på). Jag kan inte säga varför jag blev romanista, utan när vi skulle åka till Rom första gången med familjen så frågade pappa vilken helg vi skulle åka på. Fotbollsintresserad som han är så var det självklart att passa in med fotbollen. Mitt enda krav: en helg där Roma spelade, inte Lazio. Jag vet inte varför, men jag hade följt Zemans och Capellos Roma sporadiskt på TV i ett par säsonger.
Roma krossade Napoli med 3-0. De var överlägsna, Curva Sud bländande och läktarna välfyllda.
Men jag såg bara första halvlek. Flyget hem hade ändrat avgångstid, och gråtande hade jag tvingat pappa att köpa biljetter ändå. €90 för 45 min blev det, och sedan dess har det spenderats tiotusentals kronor på resor, biljetter, hotell, flyg, pubbesök och Roma-prylar, för att inte tala om alla tusentals timmar som spenderats skrivande på hemsidor, närvarandes på CRS/RCS-möten, svarandes på mejl, och läsandes bloggar och forum.

Kuriosa: har varit på middag med Ranieri & Pruzzo, skakat hand med Venditti i Trastevere, och följt en träning inifrån Trigoria. 

Andre man till rakning är Fredrik Tejler, RCS eminente sekreterare:

Jag som har fått förmånen att vara en del av den här bloggen heter Fredrik, är 30någonting år gammal, och har följt AS Roma i 10-12 av de åren. Jag skulle önska att det fanns något fint ögonblick som jag kunde referera till och säga att där och då blev jag Gulröd, men likt livets stora kärlekar så har det rödgula slagit rot och blommat ut lite så där i smyg.

Är väldigt anti den där moderna calcion och sitter i styrelsen för Roma Club Svezia.

Och sist men absolut inte minst, Sandra Rydh:

"Mi chiamo Francesco e sono un calciatore. Voglio raccontarvi la gioia e le emozioni dello sport più bello del mondo” (Mo je faccio er cucchiaio). Jag heter Sandra och inte Francesco och jag klassas nog inte längre som en fotbollsspelare, men liksom Totti vill jag berätta om glädjen och känslorna som rör världens vackraste sport. På mitt sätt. Jag kan tänka mig att det förutom kommentarer på aktuella händelser osv kommer att bli lite reseminnen & bilder blandade med kortare översättningar av artiklar & bokutdrag. Jag kan redan nu utlova en intervju med Anders Thorsson (fysioterapist i Liedholm’s Roma under en period på 80-talet) som jag blivit god vän med sedan vi träffades av en, otroligt trevlig, slump under inspelningen av ”Vem vet mest” häromåret. Vi var båda lite smått upprörda över att inte tillåtas bära Totti-tröjor i sändning… den historian kommer som sagt så småningom, men först några få ord om hur allt började på riktigt:

Solen sken från en klarblå himmel den där majdagen 2007. Det var runt 30 grader varmt men halsduken med ”La Roma non si discute, si ama” satt där den skulle när jag för första gången hörde Antonello Venditti’s stämma på Stadio Olimpico. Några dagar tidigare hade jag blivit förälskad i världens vackraste stad, och innan Totti hann göra 1-0 (det tog faktiskt bara 1 minut) hade samma sak skett med världens vackraste lag. Roma vann till slut cupfinalen mot Inter med 6-2. Och jag glömmer aldrig känslan. Non ci sono parole – det finns inte ord. Jo jag höll på Roma redan tidigare, men det är skillnad på att hålla på och att älska. Det vet ni allihop. På 5 år har jag sedan upplevt stadions magi ett 10-tal gånger och dessutom hunnit lära mig flytande italienska (med tydliga inslag av romanesco givetvis). Världens vackraste stad, världens vackraste lag och världens vackraste språk – det är en oslagbar kärlekskombination om ni frågar mig. Hoppas ni kommer gilla orden som den skapar, a presto regà!"

/Erik Carenholm