ROMA CLUB SVEZIA

Under våren har undertecknad gått en kurs i kreativt och kritiskt skrivande och fick som avslutande uppgift order om att skriva en essä om valfritt ämne. Inte helt oväntat föll valet på Francesco Totti, och den som känner för det kan läsa resultatet nedan.

Nyligen avslutades fotbollssäsongen i Italien. Som så många gånger förut hamnade årets Scudetto i Turin och Juventus, som vann ligan fyra poäng för Zlatan Ibrahimovics Milan. Hos många av de svenska fotbollsfansen står Serie A fortfarande i skuggan av Premier League, men mycket tack vare Ibra, som han kallas i Italien, har den italienska ligan på senare år fått alltmer uppmärksamhet även i Sverige.

Den här säsongen gjorde Zlatan tjugoåtta mål och vann skytteligan klart för Inters Diego Milito. Svensken är av givna skäl väldigt populär i Italien, inte minst bland milanisti. Men frågan är om han någonsin kommer att bli älskad på samma vis som de spelare som valt att bära samma tröja under hela karriären. Spelare som Juventus Alessandro Del Piero, och inte minst Romas Francesco Totti.

Till skillnad från Ibrahimovic, som bytt klubb fem gånger, har Totti aldrig lämnat sitt lag. När Roma i årets nästsista omgång mötte Catania spelade han sin femhundrade match i den gulröda tröjan. Genom åren har Totti blivit känd som något av en straffexpert och i boken Mo je faccio er cucchiaio (Mondadori, 125 s) tillägnar han ett helt kapitel åt Il rigore, straffen. Totti delar med sig av sina tips och avslutar med att citera Francesco De Gregoris fantasiska ballad La leva calcistica della classe ’68:

Ma Nino non aver paura a sbagliare un calcio di rigore, 
non è mica da questi particolari che si giudica un giocatore

Fritt översatt uppmanas Nino att inte vara rädd för att missa en straff eftersom det ändå inte är utifrån sådana omständigheter som man dömer en spelare. Totti skriver att han instämmer, och kanske hade han låten i åtanke efter jubileumsmatchen mot Catania. Roma fick nämligen en tidig straff, och Totti missade.

Lyckligtvis fick han något av en revansch senare i matchen när två vackra spelmål innebar att han nu har gjort 215 mål i Serie A, och därmed är den femte meste målgöraren genom tiderna. Närmast före honom på 225 mål ligger svensken Gunnar Nordahl, som dock ligger fem mål bakom när det handlar om vem som gjort flest mål för ett och samma lag. I den tabellen är romaren idag ensam i topp.

Som ovan nämnda siffror vittnar om så råder det alltså ingen tvekan om att Francesco Totti har haft en väldigt framgångsrik karriär. Det finns de som gjort ännu fler mål och vunnit fler titlar, men få spelare är så genuint älskade av fansen som Romas kapten. För i tifosi, som de heter i Italien, är Francesco Totti mer än en fotbollsspelare. Han är en levande symbol för ett helt lag.

Detta kan verka obegripligt för många i ett land som Sverige där han förmodligen är mest känd som ”Spotti”, efter en mindre heroisk incident under EM 2004 då italienarens spottloska träffade Danmarks Christian Poulsen. Men en som för längesedan lärde sig att förstå och uppskatta Tottis storhet är Anders Thorsson.  I slutet av 1980-talet arbetade han som fysioterapeut i Roma under ledning av en annan svensk, den legendariske spelaren och tränaren Nils Liedholm.

För en tid sedan gjorde jag en intervju med Thorsson och bad då honom att säga några ord om Totti. Enligt Anders kan ”bara den som har varit en av 75 000 åskådare på Stadio Olimpico, sett laget vinna en minnesvärd match – sjungandes ’Roma Roma Roma’ – förstå vad kärlek för ett lag och kärlek för en spelare betyder. Det gör det omöjligt att beskriva i ord.”

Kanske överdriver han något, kanske har han rätt. Givetvis är det i Rom, och inte minst på Stadio Olimpico, som Totti är som mest älskad. Där rinner kärleken till laget och kaptenen i blodet, pumpar i hjärtat. Den syns i varenda löpning på planen och hörs i varje röst på läktaren. Men oavsett vart man går i den eviga staden så möts man av de gulröda färgerna som Antonello Venditti sjunger om i Roma, Roma. Och de allra flesta tröjorna har siffran tio på ryggen.

Inom fotbollen är just detta nummer förknippat med ära och ansvar, och bärs inte av vilken spelare som helst. För några år sedan blev det uppståndelse när Zlatan Ibrahimovic sa att han ”tog” och inte fick numret under tiden i Inter, och i Turin pågår det för tillfället en livlig debatt kring huruvida Juventus bör låta någon bära Del Pieros tröja nummer tio i framtiden.

Del Piero avslutade precis sin karriär, trettiosju år gammal. Francesco Totti fyller trettiosex i september, men det verkar som om det lär ta ett tag innan samma diskussion uppstår i Rom. Hans nuvarande kontrakt går ut i juni 2014, och förblir han skadefri så kommer Totti då ha ägnat mer än tjugo år av sitt liv åt Roma. Detta trots ett otal erbjudanden från europeiska storklubbar, inte minst efter succén och guldet med Italien under VM i Tyskland 2006.  

Det sägs att han varje år runt jul får en tröja med sitt namn och nummer skickad till sig från Real Madrid med hälsningen ”kom och spela för ett riktigt lag”. Men för Totti finns bara ett lag, inte fem, och det laget betyder allt.

Min mamma, som är en inbiten fotbollsälskare och självutnämnd offside-expert, har två standardrepliker som hon gärna använder sig av. Den ena ’är ”målvakten kan alltid snubbla”, den andra syftar på straffläggning och lyder ”de ska bara göra mål, det är deras jobb”. I teorin har hon rätt. Professionella spelare har betalt, ordentligt betalt, för att spela fotboll. Att sparka en läderboll i mål är deras huvudsakliga inkomstkälla och därmed deras jobb. Men för somliga övergår jobbet någonstans till något annat. Något större, vackrare.

Alla som liksom jag har läst Jag är Zlatan (Albert Bonniers förlag, 431 s) är förmodligen ganska övertygade om att Zlatan Ibrahimovic älskar att spela fotboll. Det senaste året har han flera gånger sagt att han gärna vill avsluta karriären i Milan, men nästan varje dag rapporteras det om att han skulle vara på väg bort från klubben. Givetvis florerar det alltid en massa rykten, men jag skulle inte bli särskilt förvånad om han spelar i Real Madrid eller i Manchester City nästa säsong.

För när det kommer till kritan så verkar Zlatan inte bry sig särskilt mycket om vilket emblem som sitter över hjärtat så länge det tillhör ett framgångsrikt lag. I ovan nämnda självbiografi berättar han att han mer eller mindre tvingades att kyssa klubbmärket när han för första gången gick in på Camp Nou. En händelse som tyder på att åtminstone i Barcelona så var matcherna just en dag på jobbet. Kärleken till sporten fanns säkerligen där, men till synes inte den till laget.

Så kanske handlar det egentligen inte bara om att älska sitt jobb utan även om att älska sin arbetsgivare. Som Anders Thorsson konstaterade ovan, ”kärlek för ett lag och kärlek för en spelare”, så är det i slutändan klubben, inte de spelare som kommer och går, som kommer först, och som betyder allt för fansen.

Med andra ord är det inte särskilt konstigt att Zlatan Ibrahimovic troligtvis aldrig kommer att vinna deras äkta kärlek, och än mindre konstigt att Francesco Totti gjorde det för längesedan. För när klubben blir en del av spelaren och spelaren en del av klubben, då är fotbollskärleken som allra starkast. Och vackrast.


/Sandra Rydh

Den här intressanta artikeln av Giancarlo Dotto går att finna i dagens Corriere dello Sport.
Liksom många andra (undertecknad inkluderad) har signor Dotto fått nog av Enrique och hans fasoner och drömmer om Zemans återkomst till Rom.
Pga heltidsstudier & två deltidsjobb finns desvärre ingen tid till översättning för tillfället men alla italiensktalande rekomenderas varmt att läsa - och tycka till.

/Sandra Rydh

Igår var vi inte många på matchträffen. Det var bara en bråkdel av de mer än fyrtio som var på plats mot Milan som kom igår. En grå söndagskväll i april, mot ett motstånd vi alla kände på oss skulle bli övermäktigt, var inte tillräckligt för att locka man ur huse.
De gjorde nog rätt i att stanna hemma.

Men på plats fanns fyra italienare, två gifta par, i 60årsåldern. Det har blivit mer norm än ovanlighet att någon italienare hör av sig inför matchträffar. Romare som har hittat information om oss på nätet och desperat vill hitta någon plats att se Roma på under semestern, eller i sin nya hemstad om de har flyttat hit för jobb eller studier.

Pratglada, trevliga och fulla av beundran för Stockholm ville de fyra prata om allt från lokaltrafik till Bergonzi & calciopoli, framförallt innan men även under matchen. För själva matchen fanns inte mycket att säga om. När jag efter straffen utbrast på italienska att Juve ”enbart kan råna matcher”, så rättade mig en av herrarna: ”Köpa. Det är skillnad på att köpa och att råna”. Om det har jag inte mycket att säga, förutom att Bergonzi borde hålla sig långt borta från Rom. Gärna för all framtid. Men straffen och utvisningen blev snarare ett alibi och en ursäkt än något som förändrade matchbilden radikalt. Vi hade förlorat oavsett om vi varit tio eller tolv spelare igår. Det var helt enkelt klasskillnad.

I halvtid ville de ta reda på hur de skulle ta sig hem till hotellet. Jag frågade om de ville gå nu direkt. Absolut inte, sa de, romare stannar alltid ”fino alla fine”. Och så är det ju. Man stannar ”ända till slutet”. I 80 meningslösa minuter satt man kvar och led, och vi var flera stycken som var nära att beställa in en whisky för att dämpa sorgerna. Hade det inte varit en söndagskväll…

Efter matchen beklagade jag mig över vilken deprimerande kväll det varit. Den andre italienaren, full av visdomsord som italienare ofta är och älskar att vara med deras poetiska språk, sa: ”Ja, det är såhär att följa Roma. Men vi har något de inte har. Heder.”

Det, och gemenskap i lidandet.

---

Någon som inte har hedern intakt är Lamela. Utan att säga att jag inte själv hade reagerat likadant på Lichtsteiners provokationer så är det inte acceptabelt att spotta på en annan människa. Inte blir det bättre av att han nu riskerar fyra matchers avstängning. Sabatini hade följande att säga efteråt:

”Jag har inte sett bilderna, men jag hörde något i omklädningsrummet. Jag skulle vilja säga att Lichtsteiner skulle kunna undvika gesten. Spottloskan såg jag inte och jag låtsas inte om att inte ha sett det. Om det hänt så är vi de första att straffa honom. Han kommer att straffas inte för att vi vill vara domare utan för att vi vill få ungdomarna att växa upp och mogna.”

---

För övrigt var det sorgligt att se Tottis och Del Pieros förmodligen sista möte… och båda som bänknötare.  Men Er Capitanos uttryck sa allt. På många sätt påminde hans stenansikte om några av de ansikten jag såg bland vännerna igårkväll.

En lidande supporter även han.

Let it B.

I de flesta ligor finns det en stor klubb som alla älskar att hata. En vinnande klubb, ja, men som ofta anses vara eller någon gång ha varit förfördelade. Tyskland har Bayern, England har Manchester United, Spanien har Real Madrid osv. I Italien är självfallet den klubben Juventus.

Det finns mängder med klubbar som känner att just de hatar Juventus lite extra. Torino förstås. Fiorentina. Milan. Inter. Napoli. Roma.

Den stora skillnaden mot andra ligor är att det faktiskt finns svart på vitt att Juventus har fuskat till sig många av sina framgångar. Alla som läser den här bloggen kan historien om Don Luciano, de förlorade ligatitlarna och den alltför korta sejouren i Serie B. Men i juventini verkar ha glömt allt det nu när de verkar vara på väg mot en ny framgångssaga. På Juventus Stadium, när gamla antagonisten Inter kom på besök tidigare under säsongen, så hade Juventus ett tifo där de med stora siffror skrek ut ”28” och ”29”. De förlorade ligatitlarna. Juventus känner sig bestulna. De kan då och då behöva påminnas om hur illa omtyckta de faktiskt är, och vad anledningen till detta är. Därför bjuder vi här på en liten youtube-tripp för att höja pulsen inför kvällens möte med Juventus.

Vi börjar med den ultimata klassikern. ”Let it B”, The Beatles klassiska låt med en ny, ännu vackrare text. Jag har översatt de första verserna här nedan.

Svenska:
I 109 år
Har vi väntat på denna händelse, ja
Tack vare Don Luciano
Så är det Serie B

Och ni har haft tur eftersom
Ni förtjänade att åka ner till Serie C
Men vi nöjer oss med Serie B

Serie B, Serie B, Serie B
Även den lilla fågeln i Serie B, oh oh oh*

Klockor och Maserati,
Hjälper dig inte ett skit här
Välkomna puckelryggar**
Till Serie B

”Domenica Sportiva”,
Lämnar ni åt oss som är i A
För er är det ”A tutta B”, på måndag***

Serie B, Serie B, Serie B, Serie B
Mot Frosinone i Serie B
Serie B, Serie B, Serie B, Serie B
Derby mot Crotone i Serie B

*”Den lilla fågeln” är en referens till Del Piero, som i en reklam för vattnet Ulvieto har en liten fågel som flyger runt honom
** Juventini kallas ’gobbi’, puckelryggar, eftersom de på 50-talet hade stora tröjor som när de sprang bildade luftfickor i ryggen. De såg ut som puckelryggar, helt enkelt.
*** Domenica Sportiva är söndagens program där alla händelser i Serie A gås igenom. Serie B:s dito är förpassat till måndagar och hette ”A tutta B”.

Italienska:
Sono 109 anni
che aspettiamo questo evento, si
Grazie a Don Luciano
E' Serie B

E vi e andata pure bene perche'
dovevate andare in Serie C.
Ma noi ti accontentiamo
della B.

Serie B, Serie B, Serie B, Serie B
Pure l’uccellino in Serie B, oh oh oh.

Orologi e Maserati
non vi serviranno a un cazzo qui.
Benvenuti gobbi
in Serie B.

La domenica Sportiva,
la lasciate a noi che siamo in A.
Per voi c’e' A tutta B, il lunedí.

Serie B, Serie B, Serie B, Serie B
Contro il Frosinone in Serie B.
Serie B, Serie B, Serie B, Serie B
Derby col Crotone in Serie B.


---

En annan klassiker är denna. Bortsett från Fiorentina-hyllningarna så är det fantastiskt att höra Juventus förolämpas.. av operasångare.

---

Romas egna artist ’Galopeira’ (som egentligen heter Riccardo Angelini) har även skrivit en låt för att förolämpa Juventus. ”Under utredning” heter den, och är en fantastisk ballad och cover av Adriano Celentanos ”L’emizione non ha voce”.



Första versen innehåller bl.a. texten:

Italienska:
De' scudetti conquistati
'na ventina so' rubati
nella storia hai vinto tanto
un par de coppe e i gagliardetti
che nun te farebbe male
un annetto tra i cadetti

Svenska:
Utav de erövrade ligatitlarna
Är ett tjugotal stulna
Genom historien har du vunnit mycket
Ett par troféer och vimplar
Det skulle inte göra dig illa
Att spendera ett år bland juniorerna

---

Dags för lite läktarsånger? Okej.

Torino har den här briljanta:

”Tutta l'italia lo sa come faceva a rubare
 Usando il suo cellulare.
Moggi chiamava e Carraro rispondeva...
non c'è problema si comanda io e te!”

”Hela Italien vet hur han gjorde för att råna
Genom att använda sin mobil.
Moggi ringde och Carraro svarade:
”Det är inget problem det bestämmer du och jag!”*

* Carraro var fotbollsförbundets ordförande under Calciopoli-skandalen.




---

Avslutar med en personlig favorit.
Föreställ er ett bröllop. Det lyckliga paret står på mottagningen efteråt och uppmanas hålla ett tal. ”Anna säg något!” skanderas av de närvarande. Mest högljudd är en kvinna bredvid det nygifta paret. Till slut utbrister hon i ett ”Forza Juve!”. Se vad som händer.




Det mesta talar för att Roma kommer att förlora ikväll. Juventus är obesegrade och så mycket mer stabila och samspelta än vad Roma är. Och det är troligt att om det händer så är det för att de helt enkelt är bättre på planen.
Men glöm aldrig historien, och glöm aldrig vad Juventus står för. Och se gärna till att påminna dem om det med jämna mellanrum också.

Forza Roma, e sempre Juve merda!

/Erik Carenholm

Idag fyller världens vackraste stad 2765 år och förhoppningsvis tar världens vackraste lag med sig 3 försenade födelsedagspoäng hem imorgon.
Auguri Roma meravigliosa!


/Sandra Rydh

Quanto siete belli insieme


/Sandra Rydh

Följande lilla text är ett utdrag ur en krönika som publicerades i tidningen Smålänningen för ungefär 3 år sedan och återupptäcktes just i jakten på en annan gammal artikel. Undertecknad bodde för tillfället i Rom och ombads skriva något om fotbollslivet där nere.

"I söndageftermiddags tog jag spårvagn nr 2 från Piazza del Popolo, och i likhet med de flesta andra hoppade jag av vid slutstationen Piazza Mancini. Därifrån tar det 5 minuter att gå till en utav Roms mest älskade platser, Stadio Olimpico, Romas (och Lazios,men de pratar vi inte om) hemmarena. Trots att solen denna dag var försvunnen till förmån för ett stadigt ösregn,och det faktum att det blev en tung förlust i senaste derbymatchen, fanns tusentals romare på plats och utanför tutade bilarna ikapp i det rådande trafikkaoset. Med andra ord var allt precis som vanligt.

Efter att ha knatat bort till ingresso 48 och uppför trapporna stod jag där igen, målllös, blickande ut över den gröna gräsmatta som varje vecka agerar scen för 22 män som sparkar på en boll. Och som alltid väcker så många känslor. Framför mig satt en man med sin son på 4-5 år. Lillkillen var självklart iförd gulröd keps samt tröja, och kunde varenda en av hejaklackens ramsor, även de inte så vackra riktade mot bortaklacken . Han var på fotboll med sin pappa, som säkert varit lika lycklig när hans far stolt tog med honom för många år sedan. Jag kunde inte låta bli att le. Här föds du som romanista,och en dag dör du som romanista. Att byta lag finns inte. Kärleken rinner i blodet, pumpar i hjärtat. Den syns i varenda löpning på planen och hörs i varje röst på läktaren. Den är en av det mest naturliga delarna av livet, hur många förluster det än blir. Och det är så vackert att se."


/Sandra Rydh

Det har varit tyst från min sida, alltför tyst.
Inför och under derbyhelgen blev det otroligt mycket jobb (som jag självömkande beskrev i ett tidigare inlägg), och när jag kom hem behövde jag ett litet RCS-break. Sedan inträffade både det ena och det andra som har förlängt tystnaden, men nu är det dags att dra igång igen. Jag kan ju inte låta Sandra ta över helt och hållet på egen hand, inte sant?

---

Romatillvaron har på sista tiden varit smått deprimerande, som vi alla vet. Förnedringen i Lecce skickade mig mellan ett tillstånd av självmordsbenäget whiskeydrickande, apati och frustrerad ’låt huvuden rulla’-ilska. Men efter ett tag lugnar man ner sig, ställer bort whiskeyn och börjar fundera istället. Någon som har alldeles för mycket tid att fundera är vår mister, Luis Enrique, som efter Lecce fick frågan:

Hur gör man för att komma ur den här situationen?
Ta de europeiska tränarna som har vunnit och fråga dem hur många år det tog att vinna. Vet du hur många år det tog Barcelona att vinna? (Journalisten svarar ”4-5”). Och Ferguson? (“8-10”, blir svaret). Vill ni att jag ska begå harakiri?* Det gör jag inte. Jag måste vinna.

Enrique kommer inte att gå, i alla fall inte säsongens slut. Det kommer inte DiBenedetto, Sabatini, Baldini & Co. heller. Satsningen fortsätter vare sig vi vill eller inte, så det är bara att hänga med. Och i sak har vår mister rätt – det tar tid att bygga ett vinnande lag. Problemet är bara att inte ser ens en tillstymmelse till anpassning eller lösning på de uppenbara problem som vi alla ser. Efter förlusten på bortaplan mot Cagliari i februari så skrev jag på den här bloggen att vi alla ser problemen. Vi ser dem fortfarande, och de är inte åtgärdade. Vill man tala om harakiri så är det bara att nämna Luis Enriques oförändrade försvarstaktik på bortaplan…

Den alltid så briljante Malena Johansson försökte liva upp mig igårkväll på Twitter. Hon skrev att hon i början av säsongen tittade runt ”i La Stampas arkiv om vad som skrevs om Liedholms och Violas Roma i början”. Parallellerna mellan Luis Enriques förstasäsong och Liedholms dito, kanske den störste tränare Roma har haft, är många.

1979 tog Dino Viola över Roma som president. 1979-80 blev även nytillsatte Nils Liedholms första säsong i Roma. Och kritiken lät inte vänta på sig – Roma kom sexa, vann bara var tredje match (10 av 30), Inter tog hem titeln och Roma fick utstå en hel del kritik. Jag snor ohämmat från Malenas arkivgrävande och citerar Romaförsvararen Santarinis ord:

”Vi fortsätter att släppa in mål på samma sätt. Uppenbarligen beträder vi inte planen med den nödvändiga koncentrationen”.

Ny ägare. Ny tränare. Nytt spelsystem. Sjätteplats. Tredje flest insläppta mål i serien. Ett försvar som släpper in mål på samma sätt varje vecka. En inplanerad USA-turné under nästkommande sommar.

Någon som känner igen sig?

Jag vet inte om det finns någon poäng med den här parallellen. Men om du känner att du behöver livas upp, precis som jag behöver med jämna mellanrum just – kom ihåg vad som hände till nästa år. Inför den halvt misslyckade säsongen 1979/80 så hade Roma och Liedholm hämtat hem ynglingen Bruno Conti som varit på lån i Genoa. Man hade även värvat den unge mittfältaren Carlo Ancelotti från Parma och rutinerade Turone till mittförsvaret.

Till nästa säsong kom även en viss Falcão till Roma. Man kom tvåa bakom Juventus som tog sin 19:e ligatitel, och var enbart ett felaktigt bortdömt mål av Turone ifrån att ta hem titeln.

För att följa parallellen hela vägen – kan vi räkna med en USA-turné, ett drömförvärv och en rejäl utmaning mot ett fuskande Juventus till nästa säsong? Liedholms Roma blev det framgångsrikaste någonsin, och nådde som bekant allt från Europacupfinal till serieseger.

--

Först väntar Udinese på hemmaplan ikväll. Biljettförsäljningen har gått rekordtrögt, knappa 10,000 biljetter har sålts förutom säsongskorten. Förlusten i Lecce har satt sina spår hos de annars så trogna romarna.
Vår moderorganisation AIRC, som till varje match har 90 gratisbiljetter till de från Roma Clubs som tar med sig sina banderoller till arenan, fick inte ens slut på alla de 90. Därför fick den ende medlemmen från RCS som är på plats en gratisbiljett till Tribuna Tevere. Han lär inte ha svårt att hitta sittplats.

/Erik Carenholm

* Harakiri är ett traditionellt sätt att begå självmord i Japan för att behålla sin heder.