ROMA CLUB SVEZIA

”Jag är förstummad över det som hände på Olimpico. Under alla år under karriären så har jag aldrig sett ett lag som förlorar, som åker ur cupen, stöttade på ett sådant här sätt av sina supportrar. Helt enkelt fantastiskt, jag skulle själv vilja ha en sådan publik. I Tyskland skulle en sådan sak aldrig hända, verkligen aldrig. Vilken show, jag är nästan rörd”

/Lattek, tränare för Bayern München, 20 mars 1985.

---

Efter en match som den mot Siena så är det lätt att frustrationen tar överhanden. Man klagar, skriker, kritiserar och dunkar näven i väggen. Och det är förståligt, t.o.m. naturligt.

Men att vara romanista är så mycket mer än att följa ett lag som vinner eller förlorar. Det är något mycket större. Kanske känner alla supportrar till en klubb likadant, men att följa Roma är verkligen något vackert. I det sammanhanget är resultatet oviktigt. Oltre il risultato, som man säger i Rom. Över/oavsett resultatet.

I början av 80-talet så hade Roma sin kanske bästa upplaga någonsin. Tancredi var en spindelman i målet, Nela, Bonetti, Vierchowood & Co. var jättar i försvaret, Bruno Conti sprang cirklar runt ytterbackarna på sin vänsterkant, Falcão var ett geni på mittfältet, Di Barolomei kaptenernas kapten bredvid honom, och den mustaschbeprydde Roberto Pruzzo en målkung på topp.

Man vann italienska cupen 1980, 1981 och 1984. Ligan 1983. 1981 och 1984 var man ynka två poäng bakom Juventus och kom tvåa, 1983 kom man trea. 1984 förlorade man finalen i Europacupen hemma mot Liverpool på straffar. Fråga en romanista i 50-årsåldern så kommer de alla säga samma sak: ”Roma förtjänade att vinna mer än vad man gjorde på 80-talet”. Problemet var bara att Juventus ledda av Trappatoni och med en viss Platini på topp var minst lika bra (och eventuellt hjälpta av högre makter, men det låter vi vara osagt). Roma har vunnit ligan tre gånger – men kommit tvåa hela elva gånger.

Framgången var lika mycket spelarnas som president Dino Violas och tränare Nils Liedholms. Men Roma hämtade sig aldrig riktigt från Europacupförlusten 1984, och det hjälpte inte heller att Liedholm avgick och ersattes av Sven-Göran Eriksson sommaren därpå.
 
1984/85 var Roma fortfarande ett mycket bra lag, men man hade nog nått toppen redan. Man kom sjua i ligan säsongen 1984/85. En säsong där Roma deltog i Mästarcupen, och där man i kvartsfinalen ställdes mot Bayern München. Och då har vi äntligen via en omväg kommit fram till vad det här inlägget handlar om. För aldrig har kärleken till Roma visats på ett vackrare sätt än i returmatchen i Mästarcupen hemma på Olimpico, den 20 mars 1985.

Roma hade förlorat bortamatchen med 2-0, och förutsättningarna var glasklara: Vinn eller försvinn mot Hoeness och Matthäus Bayern.
Det var för övrigt just Matthäus som gav Bayern ledningen på straff efter en halvtimme, och avancemanget såg långt, långt borta ut för Romas del. Men på läktarna hände något. Jag låter texten från boken om Romas legendariska supportrar i CUCS säga resten:

”Men tyvärr, allteftersom minuterna gick insåg vi, med förfäran och ilska, att drömmen om kvalifikation till semifinalerna försvann allt längre bort. ”For-za raga-zzi, for-za raga-zzi”. Allt stöd gick till intet. En kvart in i andra halvlek kom det en speciell sång från oss i CUCS: ”Che sarà sarà, noi sempre ti sosterrem, ovunque ti seguirem, che sarà sarà” (det som händer det händer, vi stödjer dig för evigt, vi följer dig överallt, det som händer det händer). I början var vi få som sjöng den, det är naturligt när det är en ny sång som inte alla kan. Men se hur sången började dra in alltmer folk. Fem, tio minuter passerar, nästan hela curvan är nu på fötter för att sjunga ”che sarà sarà”, och se! Vi tar bort halsdukarna från halsen, det är ju inte där de hör hemma även om det var kallt, och höjer dem mot skyarna: överallt gulröda halsdukar och ett frenetiskt viftande med flaggorna. Vi såg män bland oss sjunga med ilska som vore de 20 år, halsdukarna öppna mot skyarna och med tårar rinnandes, men inte av sorg, utan av känslan och stoltheten över att ha en sådan Curva. Nu har tjugo minuter gått av che sarà sarà och alla har vi skvätt en tår. MÅL! Nela gör mål, och ett sådant jubel har inte ens hörts i Europacupen. Och vi fortsätter med vår sång. Det spelar knappt någon roll att Koegl gör 2-1 för Bayern, vi slutade inte för en sekund. Matchen tar slut och Curva Sud har vunnit igen. Det är inte en meter i Curvan utan en halsduk mot skyn. Hela laget kommer sorgset fram till oss för att tacka oss innan de går in i omklädningsrummet, en del av dem hade tårar i ögonen, och tro oss; det är gester som en ultrà inte får och inte kan glömma, såsom man aldrig kan glömma den 20 mars och alltid kan säga med stolthet: jag var där”

Fansen förstod att vinstcykeln var över. Ett år tidigare hade man varit en straff från att vinna Europacupen. Nu åkte man rättvist ut i kvartsfinalen i Mästarcupen. Och när man stirrade förlusten i ansiktet och man insåg att segertåget nu låg bakom dem, så slöt Curvan sig samman och sjöng högre än någonsin tidigare trots regn, kyla och förlust. Vackrare har Curvan aldrig varit, och aldrig har det framgått tydligare vad kärleken till Roma innebär.

Bayerns danske mittfältare Lerby:
”Det var en entusiasmerande sak, det här var det vackraste, mest rena, jag någonsin har sett. Jag glömmer det aldrig. Det är italienarna som är de samma fotbollssupportrarna, och jag är verkligen stolt över att ha spelat och vunnit inför romarna. De rörde mig. Jag är avundsjuk på Romas spelare för detta.”

Redan nästa säsong kom Roma tvåa i ligan och vann italienska cupen. Fem år senare vann man en till italiensk cup och tog sig till final i UEFA-cupen, en final man återigen förlorade på hemmaplan (mot Inter, säsongen 1990-91). Men det skulle dröja ända in på 2000-talet innan Roma nådde ens i närheten av 80-talets höjder, fjorton långa säsonger innan man återigen var topp två i Italien.
Curva Sud var förstås med på hela resan.

Det kan vara värt att komma ihåg när man förlorar mot Siena en vintrig måndag i februari.

Och ramsan, den dyker upp med jämna mellanrum när allt går mot Roma (Roma - Inter, 0-4 2008).

/Erik Carenholm