Uno svedese nella Roma
Som nämndes i den lilla introduktionen häromdagen så medverkade jag för något år sedan i svts ”Vem vet mest?”, i pulpeten bredvid mig stod under inspelningen en herre som berättade för programledaren att han hade jobbat med Maradona – och i Roma. Ungefär där spetsade jag öronen ganska rejält, som ni kanske kan tänka er. Efteråt gick jag fram till honom och sa något på italienska (kommer ärlig talat inte ihåg vad, men ciao come stai känns väl inte helt otroligt), och han svarade med ett leende.
Sen var det två deltagare som stod och pratade en ganska lång stund i loungen, jag överlycklig över att ha träffat på någon som varit så nära Roma, Anders (jo det är så han heter) över att få prata med en annan svensk romanista. Det visade sig ganska snabbt att vi båda varit ganska upprörda över att inte, som planerat, få bära Totti-tröjor i sändning (svt och deras himla reklamregler…) – och ungefär där blev vi väl goda vänner.
För ungefär ett år sedan skrev jag en b-uppsats i italienska (om Roma givetvis) och gjorde då en intervju med Anders. Eftersom den gjordes helt på italienska så följer här en fri översättning till svenska, ibland låter det kanske lite knas eftersom det inte är helt lätt att (direkt)översätta alla uttryck men håll tillgodo:
Anders Thorsson kom till Rom 1981, och fick nästan direkt jobb på en privat klinik eftersom svenska sjuksköterskor på den tiden hade ett väldigt gott rykte. Även om han bodde i Rom så tog det några år innan han insåg hur mycket ett av hans nya stads lag var älskat: ” jag hade inte förstått lagets betydelse innan jag bevittande firandet i mitt område i Rom, som på den tiden var Ponte Milvio, efter att de vunnit scudetton i maj 1983. Det fanns inte ett hörn i området som inte var målat i gult och rött. Efter att ha förstått betydelsen föddes min kärlek för det här laget.”.
Efter att ha spenderat ytterligare lite tid i den eviga staden så träffade Anders en annan svensk som på riktigt introducerade honom i den romerska fotbollens värld. ”Min ”historia” med Roma började, så som det så ofta sker i Italien, av en ren tillfällighet, efter ett möte med tränaren Nils Liedholm” säger Anders, som under perioden 1988-89 var Roma’s fysioterapeut under Gaetano Collucci. ”På svenska ambassaden presenterade Liedholm mig för Riccardo Viola, son till president Dino. Jag hade nyss introducerat en ny cirkulations terapi, kallad vakumterapi, i Italien och jag fick möjligheten att prova den på några skadade spelare. Den blev framgångsrik och mycket uppskattad av spelarna.”
Anders tycker det är svårt att beskriva atmosfären i laget under den perioden, men bekräftar att ”som alltid – desto mer du vinner desto mer höjs moralen och med Liedholm så vann man en hel del…”. Om ”il Barone” säger Anders ”han var en man född 1922, och fåordig – han ville visa saker på fotbollsplanen, inte med ord, vilket var ganska otypiskt i en romersk miljö där man mycket ofta gör tvärtom. Det är därför det är ännu mer överraskande hur han blev älskad i den miljön, än idag anses han av många vara Romas största tränare.”
Nils Liedholm tillsammans med Carlo Ancelotti
När det gäller alla spelare som han arbetat med så nämner Anders många som han tyckt extra mycket om: ” […] från Paolo Roberto Falcao till Roberto Pruzzi, Giuseppe Giannini, Aldair och Rudi Völler. Kanske var Pruzzi och Völler de mest utmärkande spelarna framåt – Aldair och Falcao där bakom. Rudi Völler gjorde intryck på mig genom att förbli väldigt ödmjuk trots sin skicklighet och hunger som spelare”. Bortsett från de rent fotbollsmässiga kvalitéerna, så är Anders’ favoritpersonlighet helt klart Bruno Conti: ”Han är född i den lilla orten Nettuno sydväst om Rom och förblev sin ort trogen, bortsett från något år när han spelade i Genoa. Med sin ödmjukhet är han en verkligt imponerande person som aldrig glömmer vart han kommer ifrån, och som än idag är sin tröja trogen.”
Völler,Conti & Giannini back in the days.
När det kommer till en annan av hans favoritspelare, capitano Francesco Totti, säger Anders följande: ”bara den som har varit en av 75 000 åskådare på Stadio Olimpico, sett laget vinna en minnesvärd match – sjungandes ’Roma Roma Roma’ – kan förstå vad kärlek för ett lag och kärlek för en spelare betyder. Det gör det omöjligt att beskriva i ord.”
C'è solo un Capitano.
På frågan om han har någon teori om vart ”la magia”, magin, i Rom kommer ifrån svarar Anders: ”När laget föddes 1927 i Testaccio, ett område med hantverkare och arbetare, fanns det ett behov av att, i fattigdomen, ha något att älska, villkorslöst. Kanske kan det vara en förklaring?”. Blickandes mot framtiden avslutar Anders: ”Dagens Roma älskar man så som man älskade då, villkorslöst. Den ekonomiska verkligheten idag (mars 2011) är det som kommer att avgöra framtiden för vårat Magica Roma”.
Som ni alla vet så har det hänt en hel del i Roma sedan den här intervjun gjordes. Anders & jag har ofta kontakt via facebook och har således hunnit diskutera en hel del fram och tillbaka om både det ena och det andra. I höstas handlade det mest om tålamod, om hur lång tid Enrique skulle få på sig…på senare tid såklart en hel del tankar om De Rossi och ett visst kontrakt, och givetvis il capitano: ”Jag slutar aldrig att fascineras av vår kapten. Nu är siffran 211 – och det kommer inte sluta där…” skrev Anders häromveckan. För att slutligen nämna något ännu mer aktuellt, och inte lika livat, så var kommentaren på den inte så vackra matchen i tisdags följande: ” Beh ’you can’t win them all..” som man säger i England; det som slår mig allra mest – ännu mer än resultatet – är att laget mentalt inte klarar av att komma tillbaka i matchen efter den katastrofala inledningen. Och efter det (jättevackra) 2-0 verkar det som om de inte längre vet vad de ska göra. Givetvis är inte Juventus Cesena, men jag saknar den mentala stabiliteten…”.
Grazie Anders.
/Sandra Rydh
