Il mio pensiero va a te, addio Piermario.
RCS hade bara beställt två biljetter till Roma - Fiorentina. Men det var flera andra medlemmar och svenska romanisti på plats, bl.a. ett kompisgäng som har börjat dyka upp på RCS matchträffar som skulle göra sitt första besök på Olimpico.
Nu blir det ingen match för någon av dem. Matchen är uppskjuten på obestämd tid p.g.a. ett tragiskt dödsfall, en oförklarlig bortgång.
Jag känner inte Piermario Morosini. Jag har väl sett honom spela någon gång, men inte reflekterat något särskilt över honom. Kort och gott hade jag ingen relation till Morosini och kunde praktiskt taget ingenting om honom, och det gäller nog de flesta svenskar och italienare som nu sörjer honom. Detsamma gäller förmodligen även de flesta fotbollsspelare som nu skickar sina kondoleanser (med uppenbara undantag). Jag kommer inte, som Marcus Birro gjort, fälla några tårar över en människa varken han eller jag själv träffat eller knappt reflekterat över.
Men.
Fotboll är och förblir i första hand en nationell angelägenhet. Il calcio är italienarnas sport, och då får vi kliva åt sidan när saker viktigare än våra fotbollsresor dyker upp för italienarna. Jag förstår att man inte kan beträda en fotbollsplan med fullt fokus bara timmar efter att en kollega har gått bort. Därför var det ett givet beslut att ställa in matchen, och väldigt osmakligt av Milans ultras att busvissla när beskedet kom på San Siro. Det är bittert att åka ner på en fotbollsresa och få återvända utan att ha fått se någon fotboll. Men å andra sidan förstår jag prioriteringen i det här fallet. Piermarios bortgång är djupt tragisk, och jag kan inte se Di Natale samma kväll som en vän gått bort, springa ut och fokusera på att sparka omkring en boll på en gräsplätt.
Så vila i frid, Piermario, och jag hoppas att du får återse dina föräldrar och din bror på en plats som ville dig mer väl än vad den här världen ville.
---
Och även om det här är en Roma-blogg..
.. så var det igår den 15 april 2012.
23 years on: Justice for the 96.
/Erik Carenholm
Nu blir det ingen match för någon av dem. Matchen är uppskjuten på obestämd tid p.g.a. ett tragiskt dödsfall, en oförklarlig bortgång.
Jag känner inte Piermario Morosini. Jag har väl sett honom spela någon gång, men inte reflekterat något särskilt över honom. Kort och gott hade jag ingen relation till Morosini och kunde praktiskt taget ingenting om honom, och det gäller nog de flesta svenskar och italienare som nu sörjer honom. Detsamma gäller förmodligen även de flesta fotbollsspelare som nu skickar sina kondoleanser (med uppenbara undantag). Jag kommer inte, som Marcus Birro gjort, fälla några tårar över en människa varken han eller jag själv träffat eller knappt reflekterat över.
Men.
Fotboll är och förblir i första hand en nationell angelägenhet. Il calcio är italienarnas sport, och då får vi kliva åt sidan när saker viktigare än våra fotbollsresor dyker upp för italienarna. Jag förstår att man inte kan beträda en fotbollsplan med fullt fokus bara timmar efter att en kollega har gått bort. Därför var det ett givet beslut att ställa in matchen, och väldigt osmakligt av Milans ultras att busvissla när beskedet kom på San Siro. Det är bittert att åka ner på en fotbollsresa och få återvända utan att ha fått se någon fotboll. Men å andra sidan förstår jag prioriteringen i det här fallet. Piermarios bortgång är djupt tragisk, och jag kan inte se Di Natale samma kväll som en vän gått bort, springa ut och fokusera på att sparka omkring en boll på en gräsplätt.
Så vila i frid, Piermario, och jag hoppas att du får återse dina föräldrar och din bror på en plats som ville dig mer väl än vad den här världen ville.
---
Och även om det här är en Roma-blogg..
.. så var det igår den 15 april 2012.
23 years on: Justice for the 96.
/Erik Carenholm
Kommentarer
Postat av: Anders Thorsson
Instämmer i varje stavelse......
Trackback
