ROMA CLUB SVEZIA

Det kan inte ha undgått någon att Daniele De Rossi har varit mannen på allas läppar i il Mondo di Calcio. Mer eller mindre kryptiska uttalanden har kommit från både huvudpersonen själv samt från diverse representanter för klubben. Ena dagen har det sagts att saken är mer eller mindre klar. Det ryktades om att DDR skulle signera ett nytt kontrakt på innerplan inför matchen mot Juventus. Andra dagar har det snarare indikerats att DDR nog visst kommer att ta sitt pick och pack och bytta gulrött mot ljusblått. Huvudpersonen själv har slagit någon form av fantastiskt världsrekord i vaghet.

DDR är en av världens bästa fotbollspelare. Han förtjänar att spela i de största matcherna och lyfta de tyngsta bucklorna. Hittills har han bara vunnit Coppa Italia en gång och Supercupen en gång. Jag förstår att han är väldigt sugen på att vinna lite tyngre titlar. Vem är inte det?

Folk i min närhet säger ibland att spelaren DDR är för bra för klubben Roma, att han måste flytta för att nå de höjder som han tveklöst har kapacitet för att nå. En del av mig (hjärnan) brukar ge dem rätt. DDR har gett så mycket till vår klubb att han någonstans har rätt att undra vad ”nya” AS Roma kan ge tillbaka till honom. Någonstans så tänker jag mig att frågan om det ”nya” AS Roma har potentialen att nå de största scenerna är något DDR brottas med just nu. Om dagens AS Roma inte kan ge honom möjlighet att vinna titlar så kanske han måste se sig om efter en klubb som kan leverera de möjligheterna.

Det finns en helt annan del av mig (hjärtat) som resonerar på ett helt annat sätt. Det är ytterst få fotbollsspelare som har fått förmånen att spela för vårt AS Roma har på många sätt vunnit högsta vinsten. Våra drömmar är deras vardag. Att fira ett mål framför ett sjövilt Curva Sud är liksom något de faktiskt gör lite till och från. Jag kan inte förstå varför någon skulle byta allt det för att ta värvning i Sheikh Mansour bin Zayed bin Sultan Al Nahyans främlingslegion.

Om vi försöker att se den uppkomna situationen i ett vidare perspektiv och analysera vad det säger om vår klubbs plats i den globala fotbollshierarkin. I brittisk fotbollspress så brukar man tala om att fotbollsklubbar antigen är selling clubs eller buying clubs. Antingen säljer man sina stjärnor eller så köper man in nya vid behov. Vilka av dessa klubbar som är mest inflytelserika är uppenbart. Om Roma skulle förlora DDR, en av sina största stjärnor och framtida kapten, så står det klart vilken typ av klubb Roma för tillfället är. Det skulle också påverka det amerikanska projektet negativt. Vad säger det om framtiden om inte ens firma Baldini-Sabatini kan förmå DDR att stanna? Är vi fortfarande kvar på ruta ett?

/Fredrik Tejler

Den alltid läsvärda Malena Johansson har skrivit klokt om Daniele De Rossi här.

Vissa dagar - kanske sådana som den här - känns det som om att man måste ta fasta på orden på den här mannens halsduk.
Chi tifa Roma non perde mai
Testa in alto - huvudet högt -  romanisti!

/Sandra Rydh

1951 åkte Roma ur Serie A för första och enda gången. Trots att man vann mot klara ligasegrarna Milan i sista omgången den 17:e juni, så vann konkurrenten Padova mot Napoli och räddade sig kvar. När nyheten nådde Renato Rascel, skådespelare och tifoso romanista, så höll han på med en föreställning vid Teatro Sistina vid Piazza Barberini i Rom. Han avbröt föreställningen och yttrade kanske de mest kända orden i Romas historia:

“Signore e signori, da questo momento la Roma è in serie B. Ma la Roma non si discute, si ama. Sempre“.

"Damer och herrar, från denna stund är Roma i Serie B. Men Roma diskuterar/ifrågasätter man inte, man älskar. Alltid."

Den första Roma-halsduk jag köpte år 2001 hade det mottot på. Men för mig har det aldrig riktigt stämt. För mig är en del av supporterskapet just behovet av att diskutera, ventilera, fantisera och kritisera. Jag har gjort det på pubar, på italienska arenor, i forum, som skribent på SvenskaFans och inom RCS. Och nu blir det dags att göra det i bloggformat också!

Den här bloggen kommer självfallet att beröra Roma Club Svezia, då det är i rollen som representanter för föreningen vi bloggar. Men huvudfokuset ligger på Roma och allt som har med det att göra. Det lär handla om allt från resereportage, historisk kuriosa, matchreflektioner, träningsrapporter, sånglektioner och spelarktitik. Vi är inledningsvis tre personer som kommer skriva, och vi hoppas kunna bidra med något till de redan fantastiska bloggar som finns om Roma på svenska.

---

Det här är förstås inte den roligaste dagen att börja blogga på, med en 0-3 förlust och en hemresa från Turin med svansen mellan benen i färskt minne. Jag ska inte nämna det som hände på plan, det vill vi knappast diskutera, men det som hände runtom på läktarna var desto mer intressant. Vi såg en röststarkare Juventus-publik än vi någonsin sett tidigare på en ny fräsch arena, vi såg en tystlåten, reglerad och extremt liten skara bortafans, och även om jag själv inte såg honom i min sändning, så ska en amerikansk ägare (DiBenedetto) ha suttit på hedersläktaren och tittat på. Det är tre saker som den här bloggen lär få stor anledning att återkomma till i fler inlägg.

---

Men först ska vi kanske ta och presentera oss? Vi är tre som inledningsvis kommer att bidra med texter till bloggen, men är du intresserad av att bidra med texter, tankar eller designhjälp är det bara att höra av dig! Först ut, Erik Carenholm:

Jag heter då Erik, är 25 år ung och är ordförande för Roma Club Svezia, norra Europas största Roma-förening (eventuellt den största utanför Italien, men det har vi ingen statistik på). Jag kan inte säga varför jag blev romanista, utan när vi skulle åka till Rom första gången med familjen så frågade pappa vilken helg vi skulle åka på. Fotbollsintresserad som han är så var det självklart att passa in med fotbollen. Mitt enda krav: en helg där Roma spelade, inte Lazio. Jag vet inte varför, men jag hade följt Zemans och Capellos Roma sporadiskt på TV i ett par säsonger.
Roma krossade Napoli med 3-0. De var överlägsna, Curva Sud bländande och läktarna välfyllda.
Men jag såg bara första halvlek. Flyget hem hade ändrat avgångstid, och gråtande hade jag tvingat pappa att köpa biljetter ändå. €90 för 45 min blev det, och sedan dess har det spenderats tiotusentals kronor på resor, biljetter, hotell, flyg, pubbesök och Roma-prylar, för att inte tala om alla tusentals timmar som spenderats skrivande på hemsidor, närvarandes på CRS/RCS-möten, svarandes på mejl, och läsandes bloggar och forum.

Kuriosa: har varit på middag med Ranieri & Pruzzo, skakat hand med Venditti i Trastevere, och följt en träning inifrån Trigoria. 

Andre man till rakning är Fredrik Tejler, RCS eminente sekreterare:

Jag som har fått förmånen att vara en del av den här bloggen heter Fredrik, är 30någonting år gammal, och har följt AS Roma i 10-12 av de åren. Jag skulle önska att det fanns något fint ögonblick som jag kunde referera till och säga att där och då blev jag Gulröd, men likt livets stora kärlekar så har det rödgula slagit rot och blommat ut lite så där i smyg.

Är väldigt anti den där moderna calcion och sitter i styrelsen för Roma Club Svezia.

Och sist men absolut inte minst, Sandra Rydh:

"Mi chiamo Francesco e sono un calciatore. Voglio raccontarvi la gioia e le emozioni dello sport più bello del mondo” (Mo je faccio er cucchiaio). Jag heter Sandra och inte Francesco och jag klassas nog inte längre som en fotbollsspelare, men liksom Totti vill jag berätta om glädjen och känslorna som rör världens vackraste sport. På mitt sätt. Jag kan tänka mig att det förutom kommentarer på aktuella händelser osv kommer att bli lite reseminnen & bilder blandade med kortare översättningar av artiklar & bokutdrag. Jag kan redan nu utlova en intervju med Anders Thorsson (fysioterapist i Liedholm’s Roma under en period på 80-talet) som jag blivit god vän med sedan vi träffades av en, otroligt trevlig, slump under inspelningen av ”Vem vet mest” häromåret. Vi var båda lite smått upprörda över att inte tillåtas bära Totti-tröjor i sändning… den historian kommer som sagt så småningom, men först några få ord om hur allt började på riktigt:

Solen sken från en klarblå himmel den där majdagen 2007. Det var runt 30 grader varmt men halsduken med ”La Roma non si discute, si ama” satt där den skulle när jag för första gången hörde Antonello Venditti’s stämma på Stadio Olimpico. Några dagar tidigare hade jag blivit förälskad i världens vackraste stad, och innan Totti hann göra 1-0 (det tog faktiskt bara 1 minut) hade samma sak skett med världens vackraste lag. Roma vann till slut cupfinalen mot Inter med 6-2. Och jag glömmer aldrig känslan. Non ci sono parole – det finns inte ord. Jo jag höll på Roma redan tidigare, men det är skillnad på att hålla på och att älska. Det vet ni allihop. På 5 år har jag sedan upplevt stadions magi ett 10-tal gånger och dessutom hunnit lära mig flytande italienska (med tydliga inslag av romanesco givetvis). Världens vackraste stad, världens vackraste lag och världens vackraste språk – det är en oslagbar kärlekskombination om ni frågar mig. Hoppas ni kommer gilla orden som den skapar, a presto regà!"

/Erik Carenholm