ROMA CLUB SVEZIA

Jag hade inte tänkt skriva särskilt mycket om matcherna i den här bloggen, utan jag tycker rent generellt att det är roligare att skriva om en misslyckad värvning från 90-talet, en tränare från 60-talet eller en klassisk match från 80-talet. Dessutom är jag en rätt urusel taktiker.
Men.
Idag måste man helt enkelt bara få ventilera.

Att förlora är en oundviklig del av fotboll. Så länge det inte är mot Lazio eller att vi blir utklassade, så kan jag acceptera att Roma förlorar om det är för att motståndarna är bättre, eller för att vi släpper in mål vi inte hade kunnat undvika. Vad jag däremot inte kan acceptera är att vi förlorar på ett sätt vi redan har förlorat på sex gånger den här säsongen.
Vad jag inte kan acceptera är att varenda supporter som sitter framför TV:n ser problemen, men att de inte åtgärdas på plan.
Vad jag inte kan acceptera är att spelare med hundratals matcher i bagaget, som blir betalda miljoner för att de tillhör världseliten inom världens mest utövade sport, inte har vett nog att inte upprepa samma misstag för sjuttioelfte gången under säsongen.

Vid första målet så har Ribeiro hittat den där enormt stora ytan bakom Romas kantspelare. Det är nästan tio meter till närmaste spelare när han tar emot bollen. I skottögonblicket så kommer förvisso Simplicio bakifrån, men Rosi har två meter fram till Ribeiro som har vandrat in i planen utan att bli attackerad. Med all tid i världen att avlossa kanonen blir Stekelenburg chanslös. Snyggt mål, ja, men skottet ska aldrig få komma i det läget.
Cagliaris andra mål är egentligen en chansboll. Men Romas försvar är utspritt, och Cossu får ta ner bollen och vända upp, hela tiden oattackerad av Romas mittbackar. Ingen går upp i ryggen på honom. Gago är någonstans i ingenmansland. Återigen ser Cossu en yta bakom Rosi som försöker jobba hem, chippar snyggt fram den och ensam mot målvakten kan Pinilla lyfta in den.
Vid tredje målet tappar Gago bollen på mittplan. Återigen finns det enorma ytor bakom Romas ytterbackar så fort Cagliari kan vända spelet. Och det är ju inte konstigt då deras utgångspositioner är vansinnigt långt upp i planen. Den här gånge går bollen ut på José Angels vänsterkant där det bara är att vandra rakt fram och dundra in den.
Fjärde målet är inte mycket att säga om. Ibarbo vänder bort Juan alldeles för enkelt, och kan slå in den till Ekdal som Kjaer av någon outgrundlig anledning står tre meter ifrån i målområdet. 4-2 och ridå.

Och då har jag inte ens pratat om de misslyckade offsidefällorna.

---

Så vad försöker jag säga? Ja, Luis Enrique försöker att få Roma att spela en ny sorts fotboll. Ja, han har erkänt och är medveten om att det finns risker med systemet. Ja, det här är tänkt att vara en mellansäsong och vi får acceptera att det inte fungerar hundraprocentigt. Ja, vi försöker spela in ett stort antal nya spelare. Och visst, det går inte att helt förebygga individuella misstag, och man får acceptera att det på vissa positioner tyvärr finns undermåligt spelarmaterial.
Men innan spelarna behärskar det nya systemet helt och hållet så måste man kunna anpassa spelet något beroende på vilken motståndare man möter. Om man leder med 2-1 och vi redan har släppt in ett mål tack vare ytterbackarnas positionsspel – säg åt dem att börja fem meter längre bak i nästa anfall. Om mittbackarna ser osäkra ut, och om Cossu får för fria tyglar mellan Romas mittbackar och mittfält, dra ner Gago ytterligare i en De Rossi-roll praktiskt taget i höjd med backlinjen. Det är inte så att det saknades kreativitet framåt. Även utan toklöpningar och dribblingar från kanterna hade vi Lamela, Totti, Borini och Pjanic längre upp i banan, samt en Simplicio som ryktades vara på planen.

---

Att det här blir en mellansäsong kan jag leva med. Jag hade faktiskt väntat mig det. Men vad jag inte kan leva med är att Lazio just nu är åtta poäng före Roma i tabellen. Innan jag flyttade till Rom avskydde jag Juventus mer än våra lokalrivaler. Efter att ha bott i en stad där man kan ta på rivaliteten så ändrades det totalt.
För mig är det här en godkänd säsong om vi fortsätter spela medelmåttigt, men slår Lazio 4:e mars och går om dem.

Facci sognare, ragazzi!

/Erik Carenholm

När är du tillbaka på plan?

”Om två matcher, 15 dagar mer eller mindre, borde jag komma tillbaka.”

I Siena?
”Ja, låt os hoppas på det.”

Var det ett plågsamt val att välja det italienska landslaget och inte det argentinska?

”Nej, plågsamt nej. Självklart funderade jag över det en del. Min dotter är italienska, min fru är italienska, jag är italienare, således…”

Skulle du gilla att spela i England en dag eller skulle du föredra att återvända till Spanien?

”Ja det skulle jag gilla, men i nuläget så trivs jag verkligen jättebra i Roma.

Är atmosfären så magisk som den som finns på de engelska stadion även i Spanien?

”Lite mindre. Jag tror att i England, när det gäller den aspekten, så är vi unika.”

Du växte upp med Zeman.

“Ja, Zeman var väldigt viktig för mig, en stor tränare.

Vad ändrar Zeman, fysiken, huvudet, taktiken?

”Framförallt rörelserna, han ändrar lite på allt, sättet att jobba på”

Andra tränare som du är skyldig mycket?

“Luis Enrique lite grann, eftersom han tog mig till Roma”

Luis Enrique’s främsta tillgång?

”Jobbet, jobbar mycket, är väldigt seriös när det gäller det”

Är han lite svårare än Zeman?

”Men, åtminstone så gör han allt med bollen, han får en att ha roligt”

Har ilskan över det jättevackra ogiltigförklarade målet mot Lecce gått över?

”Framför allt så tycker jag det är synd eftersom ett sånt mål, när kommer jag att göra det igen. I det ögonblicket ja, jag sa till honom, hoppas du är övertygad. Det var ett misstag.

Hur är det att spela med Totti?

“Underbart och väldigt lätt, eftersom han är (för) stark/bra. Det är ett nöje att spela med Francesco, som enligt mig är den bästa italienska spelaren genom tiderna.

När det gäller bråket med Lamela

“Det hände inget, vi diskuterade, sen käkade vi middag och klargjorde. Det är en jättebra kille.

Det har pratats för mycket om middagar på senaste
“Det pratas alltid för mycket, för mycket avundsjuka”

Hur bra kan Lamela bli?

”Enligt mig, kommer han  bli en vinnare eftersom han har några nummer, han är (för) bra.”

Har du en dröm i byrålådan?

“Att vinna ett VM, då skulle jag raka skägget, håret, ett finger, allt”

Vad gäller scudetton?

(fri översättning)

http://www.corrieredellosport.it/calcio/serie_a/roma/2012/01/30-218633/Osvaldo%3A+%C2%ABScudetto+Roma%3F+Vinciamo+facile+nel+2013%C2%BB

/Sandra Rydh

Gubben till Totti : "Jag är laziale, men jag högaktar dig ändå Francesco , för att du lyssnar på oss"

Totti till gubben : "Vad ska vi göra?"

Han är stor ändå den där Totti.

Så var mercaton över för den här gången, och visst fick Baldini rätt, det blev inga större överraskningar. In kom Nico Lopez, Jonathan Ferrante och Marquinho. Försvann gjorde Stefano Okaka (Parma), Marco Boriello (Juventus) och Gianluca Caprai (Zemans Pescara). Bortsett från några youtubeklipp är jag inte särskilt bekant med någon de spelare som nu ska spela fotboll i Rom.

Jag hade hoppats på att minst en back skulle köpas in men inser samtidigt att vår backlinje måste byggas upp från grunden. Spelare av den kvalitén och med priset som följer på det byter helt enkelt inte klubbar under vintermercaton längre. Jag tror och hoppas att backlinjen är den lagdel som kommer att prioriteras och förstärkas ordentligt efter säsongen, tills dess så får vi helt enkelt hålla till godo med det som vi har att tillgå för tillfället.

Några ögonbryn höjdes nog när det blev klart att David Pizarro försvann i väg på lån till Manchester City. Jag har väldigt svårt att tro att han kommer att spela för Roma igen. Det har efter hand blivit tydligt att han inte skulle komma att spela någon större roll i Enriques Roma. Om det har berott på den nya spelidén eller taskig personkemi går såklart att spekulera i. Personligen tycker jag att det är lite vemodigt att han försvinner ut bakvägen. Han har gjort tillräckligt i den gulröda tröjan för att förtjäna ett värdigare farväl. Få har burit upp Romas enorma shorts som vår chilenare.

När det här skrivs är det fortfarande inte klart vad som har hänt med Danielle De Rossis kontrakt. Klart är att han kommer spela i Roma under resten av våren, det lutar även åt att han kommer att skriva på ett kontrakt med en utköpsklausul. Längd på kontraktet och storleken på utköpsklausulen är alltjämnt okänt.

Vivo di Roma - undici storie di passione giallorossa,

Francesco Totti…en romanista sen alltid.

”Givetvis. Innan varje annan sak…”

Berätta om första gången med den där tröjan…

”Det var en enorm känsla första gången som jag gick in på planen på Olimpico. Jag var 16 år och tills för lite sedan hade jag varit bollkalle längs planen. Jag var ett barn, och liksom alla barn beundrade jag fotbollsspelarna som om de var idoler.”

Och i det ögonblicket, förberedde dig du på att bli en idol…

”Jag kommer väl ihåg det ögonblicket…med den där tröjan på mig: jag tycker mig fortfarande kunna höra det öronbedövande ljudet som kom utifrån tunneln där lagen gick in. Känslan växte ännu mer när il mister sa till mig att gå in på planen. Sen när jag väl gått in var allt relativt enkelt.”

Innerst inne så känner sig varje romanista olik vilken annan tifoso som helst…med stolthet. Vad har du fått för uppfattning om il tifoso giallorosso under de här åren?

”Il tifo giallorosso är otroligt. Den som aldrig har sett Olimpico fullt av folk, flaggor, färger, ljud, vet inte vad den missar. Vid det här laget har jag varit runt på jättemånga arenor och i många städer, men jag har aldrig träffat på något som är jämförbart.”

Det är sant att även stora skådespelare, politiker, musikanter blir känslosamma när de pratar om fotboll, och om dig; det är som om de blir barn på nytt…

”Men, du vet…enligt mig så är det speciella med en tifoso della Roma ironin som han(/hon) möter även de svåraste situationer med, även det är ett signum i sig, liksom den villkorslösa kärlek han lyckas att förmedla.”

Hur känns det att vara Roma’s ”slutliga” bandiera (flagga/symbol)?

"Det är härligt att känna sig viktig för ett lag, och att vara en bandiera för Roma är en dröm för en som är romano och romanista som mig. Det är dessutom mycket svårare i den moderna fotbollen än förr i tiden, eftersom professionismen är mycket bittrare idag. Det betyder att man alltid har stridit i ett lag, att vara identifierad med själva det romerska konceptet, det är för mig den maximala äran."

(fri översättning)


Un bandiera - whether you like it or not, Diamanti.

/Sandra Rydh

Blir det några backar? Stannar Danielino? Vad stannar utköpsklausulen på? Vilka fler spelare ska de chockrosa-med-en-helt-bisarr-stjärna köpa? Det blir en lång dags färd mot natt.

/Fredrik Tejler

Jag gissar att många av er har varit i La città eterna en eller flera gånger,
och kanske är ni lika förälskade som mig i Trasteveres gränder,mäktiga Foro Romano,Lungotevere...och så världens vackraste lag förståss.
Men det är väl ganska givet just i det här sammanhanget.

Hursomhelst så finns det såklart en hel massa guideböcker om Rom - de flesta handlar om de klassiska sevärdheterna samt restauranger som ingen som känner staden tillräckligt väl äter på.Personligen är jag inget större fan utav den här typen av böcker utan föredrar att lära känna ställen på mitt eget sätt (att gå vilse i Testaccio's utkanter i 2 timmar för att till sist hamna på en enkel liten bar med godaste spaghetti al pomdoro har sin tjusning det också).
Dock så finns det undantag - 100 % Roma är ett sådant.



Jag kom över Ove Torgny's lilla bok av en slump strax innan jag flyttade till Rom för första gången för 4 år sedan och har läst den ett otal gånger sedan dess, inte minst när saknaden av världens vackraste stad blivit alltför stor.

En del klassiska sevärdheter nämns men framförallt så blandas fantastiskt vackra bilder med poetiska beskrivningar av kända & okända platser,historiska fakta och diverse kuriosa.
En störtskön blandning helt enkelt - och finfin läsning,både för er som aldrig varit i Rom förut och för er som tycker att ni känner staden ganska väl. Att det alltid finns nya platser att upptäcka - med eller utan Torgny's hjälp - säger väl sig självt.

Om intresse finns så tänkte jag ev sätta ihop en personlig liten (eh dai vem försöker jag lura,det lär bli en halv uppsats) Romguide så småningom men för övrigt så rekomenderas alltså 100 % Roma starkt.


Och ja ett av kapitlen heter givetvis "Fotbollsfeber med Roma".

/Sandra Rydh

Jag har alltid varit lite svag för Bologna. Jag är inte riktigt säker på varför. Kanske beror det på att barndomshjältarna Ingesson & Andersson spelade i klubben. Kanske beror det på att jag har besökt staden flera gånger, bl.a. firade jag en högskoleexamen i Bologna för ett par år sedan. Kanske för att Carlo Mazzone, en personlig hjälte, har tränat klubben två gånger. Eller kanske beror det t.o.m. på den där smått traumatiska berättelsen jag fick höra från min far när han avslöjade för sin då tonårige son att han blev till i Bologna. Made in Italy, som jag brukar beskriva mig själv. 

Oavsett vilket har jag alltid haft ett gott öga till staden, och därmed även klubben. Men den här veckan har de gjort allt för att förstöra min goda relation till Bologna. Först ut med att attackera talismanen Totti var ju som bekant Diamanti (läs Sandras inlägg nedan), och efter matchen ville Raggi inte vara sämre själv.

På väg ut mot spelarbussen vandrar en upprörd Raggi förbi alla journalister. En journalist från Bologna frågar honom hur det är med hans skada: ”Det gör ont i ankeln. Fråga den där skithögen Totti om varför”*. Tystnad följer bland de trettiotalet närvarande journalister, vilket snart vänds till ilska. ”Vad sa du?”, frågar någon, varpå Raggi repeterar: ”Ja, den där skithögen. Har ni problem?” Alla journalister på plats är ju inte nödvändigtvis objektiva, utan många representerar nätsidor, radiostationer och tidningar som bara handlar om Roma. Det ska därför ha blivit rejält upprörda känslor, varpå Raggi i all hast ska ha förts bort av en Bologna-representant.

Ingen film eller några bilder finns från meningsutbytet, men rapporten ovan är från Corriere dello Sport. Bolognas version är att Raggi ska ha uttalat sig lite väl hårt när han talade med sin far per telefon efter matchen, och att han även känt sig ”verbalt attackerad” av romerska journalister.

Raggi behövde ju byta på tilläggstid efter en närkamp med Totti. Repriserna visade att det knappast varit något fult tilltag från vår kapten. ’Er Pupone’ har för övrigt varken kommenterat Diamantis eller Raggis utspel. Kanske lyssnade han trots allt på Baldini som innan säsongen ville att han skulle fokusera på fotboll och inte vad som händer utanför plan.

* Den exakta frasen Raggi använde var ’merda di Totti’, d.v.s. ungefär ’skithögen/idioten Totti’. Om ni någon gång vistats på en italiensk fotbollsarena så har ni garanterat hört ordet ’merda’. Men vi kanske får anledning till en lektion i italienska svordomar framöver.



/Erik Carenholm

Efter 1 – 4 på de två senaste matcherna så kan det vara bra att påminna sig om två saker:

1. Rom byggdes som bekant inte på en dag.
2. All stor konst bygger på att utövaren till fullo behärskar grunderna. Innan Pablo Picasso började mixtra med kubismen så kunde han måla enkla och realistiska porträtt. Innan man ger sig på att göra sushi bör man kunna koka ris. Samma enkla regler gäller såklart även i fotboll.

/Fredrik Tejler

Antonello Venditti - mannen bakom "Roma Roma" & "Grazie Roma",
två mästerverk som alla romanisti känner till - övrig kommentarer är överflödiga.
Annat är det kanske med hans andra låtar, "Notte prima degli esami" (natt innan proven) tex.

"...notte di sogni, di coppe e di campioni..."
(natt av drömmar, om cuper och om mästerskap)

Som nämndes i den lilla introduktionen häromdagen så medverkade jag för något år sedan i svts ”Vem vet mest?”, i pulpeten bredvid mig stod under inspelningen en herre som berättade för programledaren att han hade jobbat med Maradona – och i Roma. Ungefär där spetsade jag öronen ganska rejält, som ni kanske kan tänka er. Efteråt gick jag fram till honom och sa något på italienska (kommer ärlig talat inte ihåg vad, men ciao come stai känns väl inte helt otroligt), och han svarade med ett leende.

Sen var det två deltagare som stod och pratade en ganska lång stund i loungen, jag överlycklig över att ha träffat på någon som varit så nära Roma, Anders (jo det är så han heter) över att få prata med en annan svensk romanista. Det visade sig ganska snabbt att vi båda varit ganska upprörda över att inte, som planerat, få bära Totti-tröjor i sändning (svt och deras himla reklamregler…) – och ungefär där blev vi väl goda vänner.

 För ungefär ett år sedan skrev jag en b-uppsats i italienska (om Roma givetvis) och gjorde då en intervju med Anders. Eftersom den gjordes helt på italienska så följer här en fri översättning till svenska, ibland låter det kanske lite knas eftersom det inte är helt lätt att (direkt)översätta alla uttryck men håll tillgodo: 

Anders Thorsson kom till Rom 1981, och fick nästan direkt jobb på en privat klinik eftersom svenska sjuksköterskor på den tiden hade ett väldigt gott rykte. Även om han bodde i Rom så tog det några år innan han insåg hur mycket ett av hans nya stads lag var älskat: ” jag hade inte förstått lagets betydelse innan jag bevittande firandet i mitt område i Rom, som på den tiden var Ponte Milvio, efter att de vunnit scudetton i maj 1983. Det fanns inte ett hörn i området som inte var målat i gult och rött. Efter att ha förstått betydelsen föddes min kärlek för det här laget.”.

Efter att ha spenderat ytterligare lite tid i den eviga staden så träffade Anders en annan svensk som på riktigt introducerade honom i den romerska fotbollens värld. ”Min ”historia” med Roma började, så som det så ofta sker i Italien, av en ren tillfällighet, efter ett möte med tränaren Nils Liedholm” säger Anders, som under perioden 1988-89 var Roma’s fysioterapeut under Gaetano Collucci. ”På svenska ambassaden presenterade Liedholm mig för Riccardo Viola, son till president Dino. Jag hade nyss introducerat en ny cirkulations terapi, kallad vakumterapi, i Italien och jag fick möjligheten att prova den på några skadade spelare. Den blev framgångsrik och mycket uppskattad av spelarna.”

Anders tycker det är svårt att beskriva atmosfären i laget under den perioden, men bekräftar att ”som alltid – desto mer du vinner desto mer höjs moralen och med Liedholm så vann man en hel del…”.  Om ”il Barone” säger Anders ”han var en man född 1922, och fåordig – han ville visa saker på fotbollsplanen, inte med ord, vilket var ganska otypiskt i en romersk miljö där man mycket ofta gör tvärtom. Det är därför det är ännu mer överraskande hur han blev älskad i den miljön, än idag anses han av många vara Romas största tränare.”


Nils Liedholm tillsammans med Carlo Ancelotti

När det gäller alla spelare som han arbetat med så nämner Anders många som han tyckt extra mycket om: ” […] från Paolo Roberto Falcao till Roberto Pruzzi, Giuseppe Giannini, Aldair och Rudi Völler. Kanske var Pruzzi och Völler de mest utmärkande spelarna framåt – Aldair och Falcao där bakom. Rudi Völler gjorde intryck på mig genom att förbli väldigt ödmjuk trots sin skicklighet och hunger som spelare”. Bortsett från de rent fotbollsmässiga kvalitéerna, så är Anders’ favoritpersonlighet helt klart Bruno Conti: ”Han är född i den lilla orten Nettuno sydväst om Rom och förblev sin ort trogen, bortsett från något år när han spelade i Genoa. Med sin ödmjukhet är han en verkligt imponerande person som aldrig glömmer vart han kommer ifrån, och som än idag är sin tröja trogen.”

Völler,Conti & Giannini back in the days.

När det kommer till en annan av hans favoritspelare, capitano Francesco Totti, säger Anders följande: ”bara den som har varit en av 75 000 åskådare på Stadio Olimpico, sett laget vinna en minnesvärd match – sjungandes ’Roma Roma Roma’ – kan förstå vad kärlek för ett lag och kärlek för en spelare betyder. Det gör det omöjligt att beskriva i ord.”


C'è solo un Capitano.

På frågan om han har någon teori om vart ”la magia”, magin, i Rom kommer ifrån svarar Anders: ”När laget föddes 1927 i Testaccio, ett område med hantverkare och arbetare, fanns det ett behov av att, i fattigdomen, ha något att älska, villkorslöst. Kanske kan det vara en förklaring?”. Blickandes mot framtiden avslutar Anders: ”Dagens Roma älskar man så som man älskade då, villkorslöst. Den ekonomiska verkligheten idag (mars 2011) är det som kommer att avgöra framtiden för vårat Magica Roma”.

Som ni alla vet så har det hänt en hel del i Roma sedan den här intervjun gjordes. Anders & jag har ofta kontakt via facebook och har således hunnit diskutera en hel del fram och tillbaka om både det ena och det andra. I höstas handlade det mest om tålamod, om hur lång tid Enrique skulle få på sig…på senare tid såklart en hel del tankar om De Rossi och ett visst kontrakt, och givetvis il capitano: ”Jag slutar aldrig att fascineras av vår kapten. Nu är siffran 211 – och det kommer inte sluta där…” skrev Anders häromveckan. För att slutligen nämna något ännu mer aktuellt, och inte lika livat, så var kommentaren på den inte så vackra matchen i tisdags följande: ” Beh ’you can’t win them all..” som man säger i England; det som slår mig allra mest – ännu mer än resultatet – är att laget mentalt inte klarar av att komma tillbaka i matchen efter den katastrofala inledningen. Och efter det (jättevackra) 2-0 verkar det som om de inte längre vet vad de ska göra. Givetvis är inte Juventus Cesena, men jag saknar den mentala stabiliteten…”.

Grazie Anders.

/Sandra Rydh