C'è solo un Capitano
Under våren har undertecknad gått en kurs i kreativt och kritiskt skrivande och fick som avslutande uppgift order om att skriva en essä om valfritt ämne. Inte helt oväntat föll valet på Francesco Totti, och den som känner för det kan läsa resultatet nedan.
Nyligen avslutades fotbollssäsongen i Italien. Som så många gånger förut hamnade årets Scudetto i Turin och Juventus, som vann ligan fyra poäng för Zlatan Ibrahimovics Milan. Hos många av de svenska fotbollsfansen står Serie A fortfarande i skuggan av Premier League, men mycket tack vare Ibra, som han kallas i Italien, har den italienska ligan på senare år fått alltmer uppmärksamhet även i Sverige.
Den här säsongen gjorde Zlatan tjugoåtta mål och vann skytteligan klart för Inters Diego Milito. Svensken är av givna skäl väldigt populär i Italien, inte minst bland milanisti. Men frågan är om han någonsin kommer att bli älskad på samma vis som de spelare som valt att bära samma tröja under hela karriären. Spelare som Juventus Alessandro Del Piero, och inte minst Romas Francesco Totti.
Till skillnad från Ibrahimovic, som bytt klubb fem gånger, har Totti aldrig lämnat sitt lag. När Roma i årets nästsista omgång mötte Catania spelade han sin femhundrade match i den gulröda tröjan. Genom åren har Totti blivit känd som något av en straffexpert och i boken Mo je faccio er cucchiaio (Mondadori, 125 s) tillägnar han ett helt kapitel åt Il rigore, straffen. Totti delar med sig av sina tips och avslutar med att citera Francesco De Gregoris fantasiska ballad La leva calcistica della classe ’68:
Ma Nino non aver paura a sbagliare un calcio di rigore,
non è mica da questi particolari che si giudica un giocatore
Fritt översatt uppmanas Nino att inte vara rädd för att missa en straff eftersom det ändå inte är utifrån sådana omständigheter som man dömer en spelare. Totti skriver att han instämmer, och kanske hade han låten i åtanke efter jubileumsmatchen mot Catania. Roma fick nämligen en tidig straff, och Totti missade.
Lyckligtvis fick han något av en revansch senare i matchen när två vackra spelmål innebar att han nu har gjort 215 mål i Serie A, och därmed är den femte meste målgöraren genom tiderna. Närmast före honom på 225 mål ligger svensken Gunnar Nordahl, som dock ligger fem mål bakom när det handlar om vem som gjort flest mål för ett och samma lag. I den tabellen är romaren idag ensam i topp.
Som ovan nämnda siffror vittnar om så råder det alltså ingen tvekan om att Francesco Totti har haft en väldigt framgångsrik karriär. Det finns de som gjort ännu fler mål och vunnit fler titlar, men få spelare är så genuint älskade av fansen som Romas kapten. För i tifosi, som de heter i Italien, är Francesco Totti mer än en fotbollsspelare. Han är en levande symbol för ett helt lag.
Detta kan verka obegripligt för många i ett land som Sverige där han förmodligen är mest känd som ”Spotti”, efter en mindre heroisk incident under EM 2004 då italienarens spottloska träffade Danmarks Christian Poulsen. Men en som för längesedan lärde sig att förstå och uppskatta Tottis storhet är Anders Thorsson. I slutet av 1980-talet arbetade han som fysioterapeut i Roma under ledning av en annan svensk, den legendariske spelaren och tränaren Nils Liedholm.
För en tid sedan gjorde jag en intervju med Thorsson och bad då honom att säga några ord om Totti. Enligt Anders kan ”bara den som har varit en av 75 000 åskådare på Stadio Olimpico, sett laget vinna en minnesvärd match – sjungandes ’Roma Roma Roma’ – förstå vad kärlek för ett lag och kärlek för en spelare betyder. Det gör det omöjligt att beskriva i ord.”
Kanske överdriver han något, kanske har han rätt. Givetvis är det i Rom, och inte minst på Stadio Olimpico, som Totti är som mest älskad. Där rinner kärleken till laget och kaptenen i blodet, pumpar i hjärtat. Den syns i varenda löpning på planen och hörs i varje röst på läktaren. Men oavsett vart man går i den eviga staden så möts man av de gulröda färgerna som Antonello Venditti sjunger om i Roma, Roma. Och de allra flesta tröjorna har siffran tio på ryggen.
Inom fotbollen är just detta nummer förknippat med ära och ansvar, och bärs inte av vilken spelare som helst. För några år sedan blev det uppståndelse när Zlatan Ibrahimovic sa att han ”tog” och inte fick numret under tiden i Inter, och i Turin pågår det för tillfället en livlig debatt kring huruvida Juventus bör låta någon bära Del Pieros tröja nummer tio i framtiden.
Del Piero avslutade precis sin karriär, trettiosju år gammal. Francesco Totti fyller trettiosex i september, men det verkar som om det lär ta ett tag innan samma diskussion uppstår i Rom. Hans nuvarande kontrakt går ut i juni 2014, och förblir han skadefri så kommer Totti då ha ägnat mer än tjugo år av sitt liv åt Roma. Detta trots ett otal erbjudanden från europeiska storklubbar, inte minst efter succén och guldet med Italien under VM i Tyskland 2006.
Det sägs att han varje år runt jul får en tröja med sitt namn och nummer skickad till sig från Real Madrid med hälsningen ”kom och spela för ett riktigt lag”. Men för Totti finns bara ett lag, inte fem, och det laget betyder allt.
Min mamma, som är en inbiten fotbollsälskare och självutnämnd offside-expert, har två standardrepliker som hon gärna använder sig av. Den ena ’är ”målvakten kan alltid snubbla”, den andra syftar på straffläggning och lyder ”de ska bara göra mål, det är deras jobb”. I teorin har hon rätt. Professionella spelare har betalt, ordentligt betalt, för att spela fotboll. Att sparka en läderboll i mål är deras huvudsakliga inkomstkälla och därmed deras jobb. Men för somliga övergår jobbet någonstans till något annat. Något större, vackrare.
Alla som liksom jag har läst Jag är Zlatan (Albert Bonniers förlag, 431 s) är förmodligen ganska övertygade om att Zlatan Ibrahimovic älskar att spela fotboll. Det senaste året har han flera gånger sagt att han gärna vill avsluta karriären i Milan, men nästan varje dag rapporteras det om att han skulle vara på väg bort från klubben. Givetvis florerar det alltid en massa rykten, men jag skulle inte bli särskilt förvånad om han spelar i Real Madrid eller i Manchester City nästa säsong.
För när det kommer till kritan så verkar Zlatan inte bry sig särskilt mycket om vilket emblem som sitter över hjärtat så länge det tillhör ett framgångsrikt lag. I ovan nämnda självbiografi berättar han att han mer eller mindre tvingades att kyssa klubbmärket när han för första gången gick in på Camp Nou. En händelse som tyder på att åtminstone i Barcelona så var matcherna just en dag på jobbet. Kärleken till sporten fanns säkerligen där, men till synes inte den till laget.
Så kanske handlar det egentligen inte bara om att älska sitt jobb utan även om att älska sin arbetsgivare. Som Anders Thorsson konstaterade ovan, ”kärlek för ett lag och kärlek för en spelare”, så är det i slutändan klubben, inte de spelare som kommer och går, som kommer först, och som betyder allt för fansen.
Med andra ord är det inte särskilt konstigt att Zlatan Ibrahimovic troligtvis aldrig kommer att vinna deras äkta kärlek, och än mindre konstigt att Francesco Totti gjorde det för längesedan. För när klubben blir en del av spelaren och spelaren en del av klubben, då är fotbollskärleken som allra starkast. Och vackrast.
/Sandra Rydh
Sempre con noi
/Sandra Rydh
Partita del Cuore
Från Roma fanns Daniele De Rossi och Francesco Totti på plats, och den senare fick efter första halvlek frågan om han hade en ny karriär på gång.
Svaret: "Vi får hoppas det, kom igen, efter 40 kan jag byta roll"
/Sandra Rydh
