ROMA CLUB SVEZIA

Fortsatt derbyuppladdning.
Konstverket finns att beskåda på Via Tiburtina (om inte undertecknad minns helt fel).

/Sandra Rydh

Halva Lazios trupp är skadade nu har Reja tydligen sagt upp sig. Han pallade tydligen inte längre. Jag funderar på om man på något märkligt sätt ska vara tacksam mot Lotito och hans blonda side kick för sättet de väljer att sköta de där ljusblå provinslaget?

Från Rom rapporteras samtidigt så här elva dagar innan derbyt om en helt skadefri trupp.

/Fredrik Tejler

Idag blir det ett inlägg av ett mindre pretentiöst slag. Det är varken poetiskt, djupsinnigt eller särskilt vackert. Men det är av största vikt inför den kommande derbyresan.
Det är nämligen dags att lära sig att sjunga nidsånger om Lazio.

Om du redan kan förolämpa våra ljusblå kusiner från landet i sömnen, så är det bara att sluta läsa. Om inte, så börjar vi från början.

---

Lazio Lazio Vaffanculo!

Översättning:
”Lazio, Lazio, dra åt helvete!”, eller mer bokstavligt: ”Lazio, Lazio, gå och ta den där bak”.

Kommentar:
Den enklaste och mest universala hatramsan i Italien, där Lazio kan bytas ut mot valfri motståndare. Passar dig som inte orkar komma på något vitsigare utan bara vill bröla ut avskyn.

---

Per la Lazio merda
Per la Lazio merda
Per la Lazio merda
Fogna de ‘sta città!

Översättning:
Till Lazio, skit
Till Lazio, skit
Till Lazio, skit
Avloppet i den här stan

Kommentar:
Aningen mer melodisk, men fortfarande rak på sak.

---

C’è chi li chiama porci
C’è chi li chiama maiali
Noi li chiamiam laziali
Noi li chiamiam laziali

Översättning:
Det finns de som kallar dem grisar
Det finns de som kallar dem svin
Vi kallar dem Lazio-fans
Vi kallar dem Lazio-fans

Kommentar:
Pluspoäng för rimmandet, men även om den är välkänd så är den svår att få igång hela Curvan på.

---

La mamma del laziale
je piace er sesso orale
e se je metti un dito
e raja come un mulo
je piace piallo ar culo!

Översättning:
Lazio-supportens mamma,
Hon gillar oralsex
Och om jag sätter in ett finger
Så råmar hon som en mula
Hon gillar att ta det där bak!

Kommentar:
Den hörs med jämna mellanrum, och är väl inte för den kräsmagade direkt. Inga stilpoäng, och vissa finner den alltför vulgär. Den upprör dock garanterat.

---

Laziale pezzo di merda
Tutta la curva t’insulta
Questa canzone è per te
Con tutto l’odio che c’è
Sempre più grande

Översättning:
Laziale-skitstövel
Hela curvan förolämpar dig
Den här sången är för dig
Med allt hat som finns
Som alltid blir större

Kommentar:
Satt till tonerna av Evitas ”Don’t Cry for Me Argentina” är den lättigenkännlig och allsångsmaterial. Inte lika grov som vissa andra, men har varit med i flera år och garanterar en hög ljudkuliss. Observera att ramsan inleds efter cirka 25 sekunder i videon.

---

Voi siete i biancoblu
Voi siete i biancoblu
La Lazio, le guardie e i napolietani
Voi siete i biancoblu

Översättning:
Ni är de blåvita
Ni är de blåvita
Lazio, polisen och napoletanarna,
Ni är de blåvita

Kommentar:

Mycket populär de senaste åren. Pluspoäng för att den lyckas förolämpa Curvans tre största hatobjekt: Lazio, Napoli och polisen

---

Oh bastardo biancoblu
oooooooo
ti insultiamo sempre piu
oooooooo
perchè merda sei
e merda resterai
perchè merda sei
e merda resterai

Översättning:
Åh blåvita skitstövel
Ooooooooh
Vi förolämpar dig ständigt mer
Ooooooooh
För du är skit
Och kommer att skit förbli
För du är skit
Och kommer att skit förbli

Kommentar:
Dök upp för några år sedan och blev en dundersuccé. Går att upprepa i all evighet utan att man tröttnar på den.

---

Popopopopopopo  (upprepas fyra gånger)
Biancazzurro bastardo...(upprepeas fyra gånger)

Översättning:
Popopopopopopo
Blåvita skitstövel

Kommentar:
Kommentar överflödig. Alla har väl hört White Stripes trallvänliga gitarriff? Kan man inte sjunga med här har man inget att göra på ett derby!

--

Blu è il tuo colore
il calcio è il nostro gioco
questo scudetto è durato poco poco
alza gli occhi al cielo
e guarda sta città
è tutta giallorossa e te ne devi annà!

Översättning:
Blå är din färg,
Fotboll våran sport
Denna scudetto varade inte länge
Höj blickarna mot skyn
Och se denna stad
Hela den är gulröd och du måste lämna den!

Kommentar:
Helt klart överkurs. Den anspelar på Lazios senaste scudetto som de vann säsongen 1999/00, varpå Roma gick och övertog tronen säsongen därpå. Att vinna scudetton för första gången på 18 år var fantastiskt. Att sno den från Lazio var om möjligt ännu bättre. Därför sjöngs den här ramsan de närmaste åren efter ligasegern. Hörs sällan på Olimpico numera.

---

Tornerete in B
come il Napoli
tanto in serie A
che ce state a fà...
Lazio merda alè
Lazio merda alè !

Översättning:
Återvänd till Serie B
Liksom Napoli
Det är för mycket för er i Serie A
Vad ska ni här att göra…
Lazio skit alè
Lazio skit alè

Kommentar:
Passade bättre för ett par år sedan när både Lazio och Napoli var på dekis och var frekventa besökare i Serie B, men humorn är svårslagen.

---

Så där har vi det. En introduktion i Lazio-förolämpning. Vi lär ha anledning till att återkomma med mer nyanserade läktarsånger vid ett senare tillfälle.

/Erik Carenholm

Roma har just slagit Parma med 1-0, och i alla fall tillfälligt knappat in på Lazio inför det stundande derbyt. I Stockholm var det som vanligt skönt häng på BGs Sportsbar, där vi var ett drygt femtontal romanisti svedesi. Vackra människor allihopa – så varför var du inte där?

Hur som helst, jag tänker inte kommentera eller reflektera över det som skedde på planen. Det var tre oerhört viktiga poäng, men den viktigaste segern skedde trots allt på läktaren.

Inte för att det var slutsålt, för det var det inte. Det var väl dryga 30,000 på plats, och oavsett hur man vänder och vrider på det så är det för få.
Inte för att Curva Sud dominerade på läktarna, även om de förstås gjorde det. Vacker, nästintill konstant sång.
Men däremot var det tre andra delsegrar som vunnits inför den här matchen. Vi tar dem en i taget.

Inför Roma – Bologna så gick lille Lorenzo Bianchinis pappa Stefano till Roma Store för att köpa biljett åt sin 5-årige son. Stefano har säsongskort på Monte Mario och ville ta med sig en av sönerna. Stefano la fram sitt eget ’tessera del tifoso’ (AS Roma Club Privilege Card, Romas version av supporterkortet) och gav personalen Lorenzos personnummer. Men i Roma Store följde personalen lagen och bad om sonens ID-kort eller pass. ”För ett 5-årigt barn, skojar ni?”, utbrast Stefano. Men någon biljett gick inte att köpa trots vädjanden, och lille Lorenzo fick sitta hemma istället för på Olimpico. Inget foto-ID, ingen match. För vem vet vad en oidentifierad 5-åring kan hitta på..?

Men Stefano skrev om händelsen. Och den nya inrikesministern tillika Roma-supportern Anna Maria Cancellieri, som så sakteliga har börjat luckra upp det galna system som kapat publiksiffrorna totalt i Italien, läste om incidenten. Och vips så ändrades reglerna.
Nu behöver man inte längre ta med ett ID-kort för barn under 14. Man behöver enbart personnumret eller ett sjukförsäkringskort. Och på hedersläktaren idag satt Stefano och den lille ovetande barnhjälten Lorenzo Bianchini, ditbjudna av AS Roma.

Den andra supportersegern har varit en segdragen sådan. Sedan en tid tillbaka krävs supporterkortet ’tessera del tifoso’ för att köpa ett säsongskort. AS Roma sökte tillstånd att sälja säsongskort även åt non-tesserati, de utan supporterkortet. Det innebär t.ex. nästan hela Curva Sud. Man nekades. Man försökte igen, och nekades igen. Men till slut så har Roma nu, efter sju sorger och åtta bedrövelser, fått tillstånd till en kompromiss. Det har på sistone gått att köpa ett mini-säsongskort, för de åtta återstående hemmamatcherna, även för de utan la tessera. Det här har återigen enbart blivit möjligt tack vare att vi har fått en ny inrikesminister i form av ovan nämnda Cancellieri. Det blev en mini-succé med 1500 sålda kort på kort tid, att jämföra med de cirka 17000 sålda säsongskorten. Idag var första gången på år man kunnat köpa biljetter till flera matcher på förhand utan det galna övervakningssystem som är ’la tessera’.

AS Roma och den nya ledningen har här vunnit massor av bonuspoäng hos fansen för sin kamp för fansens tillträde till de italienska arenorna.

Men även en tredje miniseger har uppnåtts. Det har ju som bekant även krävts detta ökända ’tessera del tifoso’ för att få tillträde till bortasektioner på italienska arenor. ’Trasferte libere’, fria bortaresor, har varit en paroll som setts flitigt tillsammans med alla ’no alla tessera’-rop. Nu har man från myndigheternas sida öppnat upp för ett nytt system som heter ”Porta un amico” – ’ta med en vän’. Det innebär att en person med ’la tessera’ även kan köpa en biljett åt en vän som inte har det. Roma följde snabbt efter ändringen i regelverket, och tillät idag Parma-supportrar (som dock knappt syntes till på Olimpico) att följa systemet. Det är ingen slutseger i kampen om de italienska fotbollsarenorna, men det är en delseger. Och AS Roma går i bräschen för kampen.

Det är ännu en anledning till att tro på det projekt som DiBenedetto, Baldini & Co. har tagit till Rom.

/Erik Carenholm

”Jag är förstummad över det som hände på Olimpico. Under alla år under karriären så har jag aldrig sett ett lag som förlorar, som åker ur cupen, stöttade på ett sådant här sätt av sina supportrar. Helt enkelt fantastiskt, jag skulle själv vilja ha en sådan publik. I Tyskland skulle en sådan sak aldrig hända, verkligen aldrig. Vilken show, jag är nästan rörd”

/Lattek, tränare för Bayern München, 20 mars 1985.

---

Efter en match som den mot Siena så är det lätt att frustrationen tar överhanden. Man klagar, skriker, kritiserar och dunkar näven i väggen. Och det är förståligt, t.o.m. naturligt.

Men att vara romanista är så mycket mer än att följa ett lag som vinner eller förlorar. Det är något mycket större. Kanske känner alla supportrar till en klubb likadant, men att följa Roma är verkligen något vackert. I det sammanhanget är resultatet oviktigt. Oltre il risultato, som man säger i Rom. Över/oavsett resultatet.

I början av 80-talet så hade Roma sin kanske bästa upplaga någonsin. Tancredi var en spindelman i målet, Nela, Bonetti, Vierchowood & Co. var jättar i försvaret, Bruno Conti sprang cirklar runt ytterbackarna på sin vänsterkant, Falcão var ett geni på mittfältet, Di Barolomei kaptenernas kapten bredvid honom, och den mustaschbeprydde Roberto Pruzzo en målkung på topp.

Man vann italienska cupen 1980, 1981 och 1984. Ligan 1983. 1981 och 1984 var man ynka två poäng bakom Juventus och kom tvåa, 1983 kom man trea. 1984 förlorade man finalen i Europacupen hemma mot Liverpool på straffar. Fråga en romanista i 50-årsåldern så kommer de alla säga samma sak: ”Roma förtjänade att vinna mer än vad man gjorde på 80-talet”. Problemet var bara att Juventus ledda av Trappatoni och med en viss Platini på topp var minst lika bra (och eventuellt hjälpta av högre makter, men det låter vi vara osagt). Roma har vunnit ligan tre gånger – men kommit tvåa hela elva gånger.

Framgången var lika mycket spelarnas som president Dino Violas och tränare Nils Liedholms. Men Roma hämtade sig aldrig riktigt från Europacupförlusten 1984, och det hjälpte inte heller att Liedholm avgick och ersattes av Sven-Göran Eriksson sommaren därpå.
 
1984/85 var Roma fortfarande ett mycket bra lag, men man hade nog nått toppen redan. Man kom sjua i ligan säsongen 1984/85. En säsong där Roma deltog i Mästarcupen, och där man i kvartsfinalen ställdes mot Bayern München. Och då har vi äntligen via en omväg kommit fram till vad det här inlägget handlar om. För aldrig har kärleken till Roma visats på ett vackrare sätt än i returmatchen i Mästarcupen hemma på Olimpico, den 20 mars 1985.

Roma hade förlorat bortamatchen med 2-0, och förutsättningarna var glasklara: Vinn eller försvinn mot Hoeness och Matthäus Bayern.
Det var för övrigt just Matthäus som gav Bayern ledningen på straff efter en halvtimme, och avancemanget såg långt, långt borta ut för Romas del. Men på läktarna hände något. Jag låter texten från boken om Romas legendariska supportrar i CUCS säga resten:

”Men tyvärr, allteftersom minuterna gick insåg vi, med förfäran och ilska, att drömmen om kvalifikation till semifinalerna försvann allt längre bort. ”For-za raga-zzi, for-za raga-zzi”. Allt stöd gick till intet. En kvart in i andra halvlek kom det en speciell sång från oss i CUCS: ”Che sarà sarà, noi sempre ti sosterrem, ovunque ti seguirem, che sarà sarà” (det som händer det händer, vi stödjer dig för evigt, vi följer dig överallt, det som händer det händer). I början var vi få som sjöng den, det är naturligt när det är en ny sång som inte alla kan. Men se hur sången började dra in alltmer folk. Fem, tio minuter passerar, nästan hela curvan är nu på fötter för att sjunga ”che sarà sarà”, och se! Vi tar bort halsdukarna från halsen, det är ju inte där de hör hemma även om det var kallt, och höjer dem mot skyarna: överallt gulröda halsdukar och ett frenetiskt viftande med flaggorna. Vi såg män bland oss sjunga med ilska som vore de 20 år, halsdukarna öppna mot skyarna och med tårar rinnandes, men inte av sorg, utan av känslan och stoltheten över att ha en sådan Curva. Nu har tjugo minuter gått av che sarà sarà och alla har vi skvätt en tår. MÅL! Nela gör mål, och ett sådant jubel har inte ens hörts i Europacupen. Och vi fortsätter med vår sång. Det spelar knappt någon roll att Koegl gör 2-1 för Bayern, vi slutade inte för en sekund. Matchen tar slut och Curva Sud har vunnit igen. Det är inte en meter i Curvan utan en halsduk mot skyn. Hela laget kommer sorgset fram till oss för att tacka oss innan de går in i omklädningsrummet, en del av dem hade tårar i ögonen, och tro oss; det är gester som en ultrà inte får och inte kan glömma, såsom man aldrig kan glömma den 20 mars och alltid kan säga med stolthet: jag var där”

Fansen förstod att vinstcykeln var över. Ett år tidigare hade man varit en straff från att vinna Europacupen. Nu åkte man rättvist ut i kvartsfinalen i Mästarcupen. Och när man stirrade förlusten i ansiktet och man insåg att segertåget nu låg bakom dem, så slöt Curvan sig samman och sjöng högre än någonsin tidigare trots regn, kyla och förlust. Vackrare har Curvan aldrig varit, och aldrig har det framgått tydligare vad kärleken till Roma innebär.

Bayerns danske mittfältare Lerby:
”Det var en entusiasmerande sak, det här var det vackraste, mest rena, jag någonsin har sett. Jag glömmer det aldrig. Det är italienarna som är de samma fotbollssupportrarna, och jag är verkligen stolt över att ha spelat och vunnit inför romarna. De rörde mig. Jag är avundsjuk på Romas spelare för detta.”

Redan nästa säsong kom Roma tvåa i ligan och vann italienska cupen. Fem år senare vann man en till italiensk cup och tog sig till final i UEFA-cupen, en final man återigen förlorade på hemmaplan (mot Inter, säsongen 1990-91). Men det skulle dröja ända in på 2000-talet innan Roma nådde ens i närheten av 80-talets höjder, fjorton långa säsonger innan man återigen var topp två i Italien.
Curva Sud var förstås med på hela resan.

Det kan vara värt att komma ihåg när man förlorar mot Siena en vintrig måndag i februari.

Och ramsan, den dyker upp med jämna mellanrum när allt går mot Roma (Roma - Inter, 0-4 2008).

/Erik Carenholm

Finalmente.

/Sandra Rydh

Dagens frukostunderhållning: en skön (gammal) intervju med Totti gjord av Simona Ventura.
(för den som inte riktigt hänger med på italienskan finns det schyssta klipp & bilder att njuta av)

För lite mer en ett år sedan flyttade jag in i min nuvarande lägenhet och jag kände direkt att det var läge att klargöra en del viktiga saker för grannarna.
Således hängdes tröja nummer 10 genast upp i fönstret:



Sen sattes märket med texten "Io sono romanista" på dörren:



Senza dubbi - utan tvivel.

/Sandra Rydh (om någon nu missat det)

Fabio Borinis fotbollskarriär är historien om en av de där unga pojkarna som p.g.a. transferregler lämnar Italien tidigt och flyttar till en av storklubbarna i England. Som Romas Davide Petrucci, som inte hade tillåtelse att skriva ett A-lagskontrakt i Roma, enbart erbjöds ett ungdomskontrakt, och istället gick till United som 16-åring där han tjänade sex gånger mer än vad Roma kunde erbjuda. 'Den nye Totti' gick (för evigt?) förlorad. Varför? Jo, för £95,000 om året istället för £16,000.

Det var 2008. Redan året innan hade Fabio Borini lämnat Bologna och gått till Chelsea, 16 år gammal även han. Han figurerade i Chelseas reservlag, där han bl.a. gjorde fem mål i en reservlagsmatch mot West Brom, och fick göra en handfull framträdanden i Chelseas A-lag. Det blev även ett framgångsrikt lån i Swansea innan han gjorde det som inte många av de unga, förlorade, talangerna har gjort tidigare: Han flyttade tillbaka till Italien. Först Parma, och sen direkt vidare till Roma.

Jacumazzi, scout för Chelsea och mannen som 'upptäckte' Borini, säger så här om Fabio:
"Det fyller mig med stolthet att se våra pojkar hävda sig utomlands och sen göra stora saker: vi har många väldiga duktiga unga spelare. För de här killarna är det inte enkelt att lämna hemmet och sina vanor i Italien, för att förändra allt, från språket till livsstilen. När han kom till London hade han i handen ett skolschema för året som han missade i och med flytten, och han kunde fullfölja det hela året. Jag berättar det för att ni ska förstå den moraliska integriteten hos den här spelaren.
Pratar man redan nu om landslaget? Lugn, lugn! Ett steg i taget. De är pojkar och måste växa, de måste lära sig att göra fel, kavla upp armarna och börja om. Vi ska inte glömma att den här killen har spelat under Ancelotti och även den store Mourinho"

Det underbara med Borini är den fantastiska vilja han visar upp. Det är uppenbart att han är överlycklig över att vara i Roma, och kommer att springa på varje boll och ta varenda löpning han kan för att visa att det är här han vill stanna. Han är en rå talang med en enorm vilja och spelglädje, och det gör en lycklig ända ner i själen att se. Roma har redan några månader efter lånet köpt loss 50% av spelaren, och vi skulle alla bli förvånade om inte de resterande 50% köps redan i sommar.

"Jag blev glad över att de redan nu agerat i förväg. Sen arbetar vi för att se till att andra hälften köps i juni"

Borinis egna ord efter 3-0 målet mot Cesena. Han stärkte verkligen sina aktier i söndags i och med två mål till, hans fjärde och femte för säsongen, när Inter kördes över. Med Osvaldo på väg tillbaka och Bojan som målskytt så känns hans startplats inte given längre, men hans framtid i Roma gör det definitivt. Vi kommer nog få se hans målgest många gånger framöver, och förhoppningsvis inte bara i år.

Apropå den, förresten. Det är många som funderat över vad den betyder, inklusive jag själv. I intervjun efter Cesena-matchen förklarade han:

"Jag gjorde den i England i tiden i Chelsea. Den representerar kniven mellan tänderna hos en som alltid är hungrig"

Vad jag först tyckte var en larvig målgest blev just perfekt. Kan man hitta en bättre metafor för Borinis spelstil?

/Erik Carenholm

Det sägs att de flesta gamla romare brukade bära sina ringar på vänsterhandens fjärde finger. Anledningen till detta var att man vid en dissektion i Egypten en gång upptäckt en mycket fin nerv som gick från fingret i fråga ända upp till hjärtat och därför verkade det fullt rimligt att just detta finger skulle hedras med en sådan prydnad.I modern tid utvecklades det hela till vad vi kallar för ringfinger - och pryds numer oftast av vigselringar och dylikt.

 
ROMA - närmast hjärtat.

/Sandra Rydh

Så här trevligt kan man ha det i en källare i södra Stockholm en frusen söndagseftermiddag i februari.

Bilden är lånad från Marcus Birros Twitter.

/Fredrik Tejler